Hon vill lyfta tjejerna

Åsa Kneck har undersökt ­flickors förutsättningar för att delta i idrott och annan fysisk aktivitet. Nu vill hon att sjuksköterskor ska bli mer aktivistiska.

Text: Tim Andersson

Som barn berördes Åsa Kneck av den ­fattigdom och ojämlikhet som hon såg på tv. Hon skrev till Ronald Reagan och Gorbatjov och erbjöd odling i sin familjs kolonilott, och inledde en brevväxling med en person på svenska FN-förbundet.

– I tonåren engagerade jag mig sedan i Amnesty, och var ute en hel del och pratade om mänskliga rättigheter. Så samhällsintresset kom in väldigt tidigt i mitt liv, berättar hon.

Det är en klart isblå dag och genom ­fönstren ser man Gröna Lund upplyst av vintersolen på andra sidan vattnet. Vi befinner oss på Marie Cederschiöld högskola, där Åsa Kneck i dag är docent i vårdvetenskap och undervisar sjuksköterskestudenter.

Hennes forskningsbana så här långt har en tydlig röd tråd: jämlik vård och hälsa.

– Privat och professionellt går ihop för mig. Jag bor i ett område som är ganska mångkulturellt, med stora socioekonomiska skillnader. Och genom att vara aktiv i lokalsamhället har jag träffat människor med vitt skilda förutsättningar, och sett ojämlikheterna på nära håll.

Ett tydligt exempel på denna sammanflätning av privat och professionellt är hennes intresse för barns förutsättningar att delta i idrott och fysisk aktivitet. När hennes egna barn var små började hon, liksom så många andra föräldrar i vårt land, att ideellt engagera sig i idrottsrörelsen.

Det handlade i hennes fall mer specifikt om fotboll, och hon var allt från lagledare och tränare till fikaansvarig.

– Det blev uppenbart för mig då att de barn som behövde idrottsrörelsen som mest var de som hade svårast att ta sig in, ­beroende på sådant som kulturell, men också socioekonomisk, bakgrund.

Åsa Kneck har ett rättighetsperspektiv på frågan. Fysisk aktivitet är ett grundläggande mänskligt behov, konstaterar hon. Motion och idrott är viktigt för att stärka kroppen, som muskler och skelett, och för att minska risken för framtida sjukdomar.

Idrott ger dessutom ett socialt nätverk. Barn som inte har någon organiserad aktivitet på fritiden mår statistiskt sett sämre, och har mer skolfrånvaro.

– Alla barn behöver absolut inte idrotta, men de behöver vara fysiskt aktiva. Och att ha ett sammanhang på fritiden, där du träffar andra barn och vuxna, och får möjlighet att utveckla dina intressen, är också väldigt viktigt.

När Åsa Kneck hade disputerat inom vårdvetenskapen med en avhandling om att lära sig leva med diabetes, bestämde hon sig för att återvända till frågorna om barns tillgångar till fysisk aktivitet – fast nu vetenskapligt. Hon ville fokusera på flickorna, som generellt är mindre fysiskt aktiva än pojkar, och särskilt dem med utländsk bakgrund, som enligt rapporter är den grupp som är minst fysiskt aktiva av alla barn.

– Jag var intresserad av att veta varför de här flickorna inte är med i idrottsrörelsen. Vill de inte, får de inte eller kan de inte? Vad gör de istället på fritiden? Hur mår de? Hur tänker de kring idrott och fysisk aktivitet?

Åsa Knecks och Anders Kassmans studie fick stor uppmärksamhet och ledde bland annat till en rapport till Regeringskansliet.

– Det var framför allt fint att vi kunde ge röst åt de här grupperna. Det är annars lätt att vi pratar om dem: om flickorna som inte är med i idrotten, om de utlandsfödda föräldrarna. Men här lade vi oss vinn vid att tala med dem. Vi hade fokusgrupper på deras egna modersmål, som tigrinja och somali, vilket är väldigt ovanligt.

Åsa Kneck ägnar sig som forskare inte bara åt barn och ungdomar. Hon är just nu involverad i ett projekt som syftar till att utveckla och implementera interventioner för jämlik vård och hälsa för kvinnor som lever i hemlöshet. Här, liksom i studien om flickorna och deras föräldrar, är det en viktig poäng att de personer som forskningen gäller själva får komma till tals.

– Kvinnor i hemlöshet är en stor grupp, men osynlig. Det beror bland annat på att hemlöshet precis som idrott är starkt manligt förknippat – tänk Rasmus på luffen. Kvinnliga hemlösa är dessutom mer stigmatiserade och i högre utsträckning än manliga utsatta för våld.

Trots att den här gruppen har stora behov av vården söker de sig sällan till den. Trösklarna är för höga. Åsa Kneck berättar hur forskningen har gjort det tydligt för henne att vården är anpassad för ”medelsvenssons”.

– Den utgår från att du har digital kompetens och struktur på livet. Väldigt få enheter har drop-in, utan du ska boka, och då ska du veta var du bor i kanske tre veckor framåt. Du ska också komma ihåg tiden, samtidigt som du funderar på var du ska sova och hur du ska få pengar till mat.

För att kunna besvara dessa frågor inledde Åsa Kneck ett samarbete med sociologen Anders Kassman, med goda kunskaper om civilsamhället. De har nu tillsammans gjort flera studier i ämnet. I en av dem intervjuade de föräldrar från Eritrea, Somalia, Syrien och Sverige om hur de såg på fysisk aktivitet och idrott för sina barn.

Vad de fann var både klass- och genusrelaterade skillnader i förutsättningar. Men också kulturella: En del av de utomeuropeiska föräldrarna stod främmande inför den välorganiserade svenska idrottsrörelsen, som inte bara kräver ett planerat schema för veckor framåt, utan också bygger på ett stort ideellt engagemang. Även om de ansåg fysisk aktivitet viktig, så var de inte beredda att avsätta så mycket av familjetiden som skulle krävas.

– Ett annat hinder för flickorna var den upplevda otryggheten. Medan sönerna ansågs kunna ta sig själva till aktiviteterna vågade föräldrarna inte släppa iväg döttrarna ensamma. Och där ser vi hur genus kommer in, men också socioekonomi: om pappan kanske kör taxi på kvällar och helger och mamman har två ytterligare barn hemma, så blir det svårt för dem att följa med.

När sjuksköterskor väl kommer till tals är det ofta i samband med någon viss diagnos eller patientgrupp. Men hälsa är, som Åsa Kneck säger, ”samhällets viktigaste resurs”, och med det faktumet i ryggen borde sjuksköterskor kunna inta ett bredare samhällsperspektiv.

– Vi som grupp skulle behöva ta mycket mer plats för att skapa ett mer jämlikt, hållbart samhälle, med goda förutsättningar för hälsa.

Ett hinder för denna ”aktivism” är förstås den pressade arbetssituationen – få sjuksköterskor har tid över till någon aktivism. Åsa Kneck önskar därför att ett visst antal procent av deras arbetstid var vikt för läsning, problematisering och delaktighet i olika forum.

Men ett stort ansvar för att skapa den här aktivistiska kulturen landar också på utbildningarna, konstaterar hon. Själv gör Åsa Kneck vad hon kan som lärare. I en av hennes kurser har studenterna i examinationsuppgift att skriva en debattartikel.

– Bara för att få fila på sina argument och ta ställning. Det kan handla om vård på lika villkor för migranter, rätten till tolk eller överhuvudtaget frågor om utsatta gruppers rätt till jämlik vård och hälsa.

Åsa Kneck ser en tydlig koppling mellan forskningsprojektet om flickor och fysisk aktivitet och det om kvinnor i hemlöshet.

– När kvinnorna berättar om sina liv kan jag känna: ”Tänk om det hade funnits någon som hade sett den här kvinnan när hon var tolv år, som hade fångat upp henne.”

Så vad ska man göra för att hjälpa dessa personer, som kanske lider av psykisk ohälsa och missbruk och dessutom kan vara skeptiska till, eller rent av rädda för, vården? En sak som hon lyfter fram är behovet av ett närmare samarbete med socialtjänsten och sociala insatser, för ett mer handfast stöd.

– Att navigera runt i välfärdssystemet… Ja, det finns mycket hjälp som du kan få, men du måste veta hur. Jag kommer ihåg hur det var med Försäkringskassan när jag skulle vara föräldraledig – herregud, jag är svenskfödd, välutbildad, har bra nätverk och jag fattade ändå knappt hur man skulle göra. Har man dessutom sömnbrist och kanske en hjärnskada efter missbruk eller våld, eller autism, så funkar det inte att vara projektledare i sitt eget liv.

Apropå socialtjänsten och socionomer: här på högskolan har Åsa Kneck undervisning där blivande sjuksköterskor och socionomer medverkar tillsammans. Genom samarbetet har hon fått anledning att reflektera över skillnaden i kultur mellan de båda grupperna.

– Det här blir generaliserande, men bland sjuksköterskor och sjuksköterskestudenter har vi inte så mycket av aktivism. Bland socionomer är det tydligare att man vill påverka och förändra systemen. Jag skulle vilja att det där smittade oss.