”Alla möten i vården mår bra av tydlighet”

Patienter som har fått all information känner sig tryggare. Det gäller särskilt den som har en neuropsykiatrisk diagnos, menar Jarita Rutkowski, specialistsjuksköterska inom psykiatrin.

Text: Lotta Engelbrektson

Ibland kan det kännas fånigt att vara så detaljrik. Att berätta vilken ingång det är till mottagningen, hur lång tid besöket kommer att ta och vilka prover som ska lämnas. Men den noggranna beskrivningen kan vara just vad som krävs för att lugna patienten. Personer som vet vad som ska ske och när det ska ske är mindre oroliga.

– Jag har aldrig hört några klagomål på att vården är FÖR tydlig i något avseende. Tvärtom kan den vara ganska obegriplig för många patienter, menar Jarita Rutkowski.

Jarita har själv diagnosen adhd och kan förstå frustrationen hos många av sina patienter på mottagningen Affektiv 3 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det är vanligt att patienter upplever budskapen från vården som både otydliga och förvirrande. De mår dåligt när de inte förstår vad som förväntas av dem.

– De blir stressade av att inte ha komplett information. När de inte vet precis vad som ska hända blir de osäkra och rädda för att göra fel, säger hon.

För sjukvården kan det handla om ett rutinbesök, kanske en uppföljning för att kontrollera hur patienten mår. Men för den som till exempel har en neuropsykiatrisk diagnos kan en vanlig kallelse till doktorn framkalla ångest. Frågorna skockas i huvudet.

– Ska jag förbereda mig på något sätt inför besöket. Kan jag gå direkt till mottagningen eller ska jag ringa på en klocka utanför. Kommer jag bli undersökt och i så fall hur, ger Jarita Rutkowski som exempel.

Personer med npf-diagnoser har ofta svårt att se ett sammanhang bland alla detaljer och vill kunna planera sin dag. Gärna så minutiöst som möjligt. Att inte veta hur lång tid vårdbesöket ska ta kan därför vara otroligt stressande.

– Men det här tror jag gäller de flesta. Om man behöver lämna sitt arbete för att besöka en vårdmottagning vill man ju veta hur länge man behöver vara borta, säger Jarita Rutkowski.

Majoriteten av dem som jobbar inom vården vet att lugn och trygghet är viktigt för patienterna. Däremot går mycket av vårdarbetet på rutin och man förutsätter att patienten har en förförståelse. Till exempel varför ett blodtryck behöver kontrolleras.

– Man är så van att utföra vissa åtgärder att man inte tänker på att de inte är självklara för alla. Dessutom har man inte så gott om tid för varje patient.

Många patienter med adhd utstrålar till exempel också en skenbar kompetens. De vill gärna vara lättsamma och glada och absolut inte ställa till problem. Därför är de ofta bra på att kamouflera hur de verkligen mår.

– Det kan göra det svårt för en behandlare att få ihop mentalt. Att den här energiska personen de möter är utbränd, till exempel.

De sociala koderna är inlärda och kommer inte alltid på ett naturligt sätt. I stället tar personen till dem där det verkar passande. Jarita Rutkowski berättar om en patient på kirurgavdelningen, som gjorde personalen väldigt obekväm.

– De förstod inte varför han alltid log så stort när de tittade på honom, vilket de tyckte var obehagligt. Men han hade lärt sig att det anses vara trevligt att le mot folk, säger hon.

Om patienten i stället har en ångestproblematik riskerar hon att mötas av fördomar från vården. Enligt Jarita Rutkowski är det vanligt att personer med diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom) blir ifrågasatta när de söker vård. Deras fysiska smärta kan förminskas eftersom ångesten kan vara en förklaring till att det gör särskilt ont.

– Men här kommer ju den personcentrerade vården in. Smärta är alltid subjektiv och det är hur patienten upplever sin smärta som är det viktiga, säger hon.

Att vårdmiljön ofta är full av ljud kan också upplevas stressande. Personalen småspringer i korridorerna, dörrar öppnas och stängs och larmklockor piper. För patienter med npf-diagnoser kan ett besök i väntrummet vara överväldigande.

– Fast alla, såväl patienter som vårdpersonal, hade mått bättre av att det var lite tystare. Men jag vet inte hur man ska lösa det. Tyvärr är det så vår verklighet ser ut, säger Jarita.

Hon återkommer igen till tydligheten. Om det finns ordentliga skyltar med vägbeskrivningar där antalet våningar är angivet, blir det lättare att orientera sig i larmet. Har patienten dessutom en utförlig kallelse i fickan kan den skapa en viss ordning i kaos.

– Vi utgår ofta från att alla människor har lika lätt för att minnas, men så är det verkligen inte. Det kan vi ju bara se på folks förmåga att följa rekommendationer från vården. Om instruktionerna är otydliga riskerar många att glömma och slarva med sin medicinering.

Själv försöker Jarita Rutkowski alltid vara så noggrann som möjligt när hon skriver en kallelse. Hon gör en sammanfattning av vad vårdbesöket ska innebära och sätter upp en lista i punktform. Steg för steg kan patienten följa med i händelseförloppet.

– Vi behöver vara medvetna om att alla inte har samma förkunskaper om vården som vi har. Enkla uttalanden som ”att vi tar några prover” eller ”vi hör av oss om det är något” kan vara väldigt förvirrande. Vadå för prover och vem ska jag ringa och när?

På grund av bristande resurser kan vården inte alltid erbjuda en lösning. Då behöver vårdgivaren vara öppen med den informationen, tycker Jarita Rutkowski. Risken finns annars att patienten upplever att hon inte har blivit tagen på allvar och lyssnad på.

– Det som är bra för personer med neuropsykiatriska diagnoser är bra för oss alla. Både vi och patienterna mår bättre av att veta varför vi träffas och varför vi vidtar vissa åtgärder. Behandlingen underlättas om vi har samma mål, säger hon.