Innovatören som har barnen i fokus

Måns Lööf har arbetat med barn med adhd i 25 år. Han älskar deras impulsivitet och energi. Senaste projektet är en app för ungdomar som tar adhd-medicin.

Det finns två typer av människor: bönder och jägare. Medan de förra gnetar på enligt sina rutiner, har de senare svårt att hålla sig till fyrkantiga ramar – de gillar att vara i naturen, upptäcka saker och få nya intryck.

Barn med adhd är jägare. Så förklarade Måns Lööf, digital vårdutvecklare, sjuksköterska och KBT-terapeut inom BUP i Gävle, det för en nioårig pojke en gång.

– Jag gillar jägare. När jag träffar dem blir jag ofta väldigt glad. Jag älskar impulsiviteten och uppfylls av deras energi, berättar han.

Vi sitter på ett kontor på Gävle sjukhus. Här har Måns Lööf arbetat i 25 år med barn och ungdomar med NPF-diagnoser. Det har varit decennier av entusiasm, men också en hel del frustration när han har sett hur dessa jägare ofta har exkluderats från olika sammanhang. Inte minst från idrottsrörelsen.

– När det gäller adhd vet vi att det finns vissa saker som har en positiv inverkan för patienterna: mat och sömn, men också rörelse, och därför måste de här personerna få möjlighet att röra på sig. Jag har mött så många barn som har blivit avstängda från idrotten, utstötta, mycket beroende av att de har en diagnos och att det finns en oförståelse inför det.

Det är fatalt, enligt Måns Lööf. Inte bara för att fysisk aktivitet frigör dopamin och kanske är särskilt gynnsamt för barn med mycket energi och koncentrationssvårigheter, utan också för att idrotten ger ett sammanhang. Den fungerar som ett vaccin mot ofrivillig ensamhet, säger han.

Dessutom skänker idrotten självkänsla. Den insikten fick han på allvar under ett läger som han höll för barn med adhd i Undersvik Hälsingland i början av 2000-talet.

– Jag kom med förslaget att vi skulle klättra tillsammans, vilket min kollega tyckte lät lite för farligt, eftersom många av de här barnen var hyperaktiva. Jag minns att jag tänkte med den här tunga ryggsäcken på ryggen och fullt av ungar på väg mot en klipphylla ovanför att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet. Jag föreställde mig löpsedeln nästa dag: ”Galen sjuksköterska tog livet av 15 barn.”

Någon tragedi resulterade det inte i, däremot en skara glada barnansikten. Vad som verkligen fastnade hos Måns Lööf var dock anblicken av föräldrarna, av vilka en del satt och grät över att se sina barn lyckas.

– Den där stunden vid klippväggen var det något som väcktes i mig, och som starkt påverkade mig – jag insåg hur viktigt det var att få finna en arena där man kan säga: ”Det här är jag bra på.”

Erfarenheten från Undersvik blev en viktig kraftinjektion i ett engagemang som tagit sig många uttryck under åren, och som fått klart folkbildande aspekter. Måns Lööf figurerar numera i SVT, SR och allsköns poddar, där han talar om barn, NPF och rörelse.

Särskild ansträngning har han ägnat idrottsledare. Sedan 2010 reser han Norden runt med en föreläsning – en bok är också på gång – som ifrågasätter en gammal auktoritär ledarstil, oreflekterat kopierad från tidigare generationer. Den fungerar inte längre, menar han, och särskilt inte för barn med adhd.

– Barn och ungdomar har inte den auktoritetstro som du och jag hade en gång i tiden. För att göra dem delaktiga i dag måste man jobba med det som kallas relationskapital, och då gäller det att möta barnet där barnet är, och kunna skaffa sig kunskap om det. Alla kan inte längre pressas in i samma mall.

Lärdomarna som han kommer med är egentligen inte så komplicerade, menar han – om man inte krånglar till dem.

– Min styrka är väl att kunna förklara saker på ett enkelt sätt. Det är nog det som har gjort att jag lyckats nå ut med de här sakerna.

Medan föreläsningen vänder sig till deras ledare har Måns Lööf samtidigt ägnat en hel del av sin innovationskraft åt barnen och ungdomarna själva. Utbildningsprogrammet Skills är ett exempel på det. Programmet används nu över hela Sverige, och är på väg att implementeras också i Norge.

– Idén väcktes 2011, när jag märkte att väldigt många barn saknade grundläggande kunskap om sina egna diagnoser. Föräldrarna fick en massa information, men det fanns ingenting för dem som saken gällde.

Han utvecklade därför en utbildning riktad direkt till dem. Tre år senare blev han kontaktat av en psykologiforskare på Uppsala universitet, som planerade att inleda en studie på en adhd-behandling.

– Tillsammans gjorde vi om programmet, som nu blev till tre lektioner i stället för en och utifrån vilken vi även utvecklade barn- och anhörigvarianter. Studien resulterade i fyra vetenskapliga artiklar, och vi vet nu att programmet har effekt och fungerar. Det är jätteroligt.

Ett annat exempel på hur Måns Lööfs har underlättat för barn och unga med NPF-diagnoser är den prisade appen Hipr, som i dag används i flera regioner i landet och som han skapade tillsammans med en apputvecklare i Skåne. Genom den kan patienter som tar adhd-medicin registrera puls, blodtryck och eventuella biverkningar på egen hand.

– Jag såg hur bökigt det kunde vara med insättning av medicin: trycket är stort i vården, och det kan svårt att få tid med en sköterska om man har biverkningar. Med den här appen slipper barn och ungdomar ta sig till sjukhuset varje gång det är dags för kontroller. Därmed missar de ingen skoltid, och deras föräldrar behöver inte ta ledigt från jobbet.

Det var efter arbetet med Hipr 2018 som Måns Lööf fick rollen som digital vårdutvecklare på Gävle sjukhus, där han nu jobbar med införandet av nya system inom sitt verksamhetsområde. Under hans ledning har sådant som formulär och behandlingsutbildningar digitaliserats.

Han har alltid haft lätt för teknik och ”digitala saker”, säger han, men är egentligen inte särskilt intresserad av sådant. Tittar inte ens på tv.

– Jag har några projekt som jag ska ro i hamn, men när de är färdiga vill jag gå tillbaka till det som jag tycker är roligast: patienterna. Jag har en stor längtan efter det.

Han återkommer under samtalet ofta till patienterna, liksom till det mellanmänskliga mötet. Han har det i sitt DNA, säger han; växte upp med föräldrar som var både läkare och terapeuter. Att också han skulle ägna ett yrkesliv åt vården insåg han dock först i tjugoårsåldern, då han jobbade extra på ett sjukhem.

Han berättar särskilt om en avgörande upplevelse med en predement kvinna, som kunde vara ganska aggressiv.

– Hon brukade nypas och klösas när man kom i närheten. Men en dag råkade hon ramla i duschen och slå sig. Jag lindade in henne i en handduk och bar henne som ett barn till rummet, och då var det något som hände: hon såg på mig och lade sin hand på mig.

Han visar med handflatan över sin egen kind.

– Det var en otroligt häftig kick att få det där mötet, och där och då kände jag: ”Shit, jag vill jobba med människor – jag vill jobba i vården”.

Visst kan det vara ett tungt arbete ibland, medger han. Men han är positivt lagd, ser ”fler möjligheter än hinder”, och den inställningen formar ens fokus, konstaterar han.

– Jag fastnar sällan i det här ”åh, det är så överbelagt” eller ”vi har så mycket att göra.” Ibland måste man hantera sådant, visst, men jag tror att jag är väldigt inriktad på att söka lösningarna.

Han besitter uppenbarligen den mentala kraft och nyfikenhet som krävs för det. Den där beskrivningen av en jägare, som har svårt att passa in i fyrkantiga, börjar låta misstänkt likt ett självporträtt.

Känner han rent av igen sig i en del av de här aktiva barnen som han möter?

Han funderar över frågan. Under uppväxten var han ingen jägare. Snarare rädd för allt, och kanske mest för höjder. Men så en dag bestämde han sig för att övervinna rädslan. Den blivande KBT-terapeuten märkte hur man kunde göra det genom att utmana den.

Men energin – visst, den har alltid följt honom.

– Ja, alltså, jag skulle aldrig uppfylla kriterierna för en diagnos, men vissa har extra mycket av just den där energin, och jag är en av dem.