Äldre får själva ta ansvaret för det digitala

Digital teknik framhålls ofta som lösningen på utmaningen med en åldrande befolkning och brist på personal inom vård och omsorg. Men långt ifrån alla äldre förstår hur de ska använda sig av tekniken och mycket ansvar läggs på de anhöriga.

Text: Ann-Cathrine Johnsson

Maria Nilsson, sjuksköterska och lektor vid Linnéuniversitetet, har i sin avhandling tittat närmare på samhällets syn på vård och omsorg för äldre och hur de anhörigas roll ser ut.

Resultaten visar att när välfärdsteknik används inom äldrevård och äldreomsorg läggs ansvaret på de äldre själva. Och hänsyn tas inte heller till de olika förutsättningarna som äldre har – vilket kan leda till ojämlik tillgång till vård och stöd.

Maria Nilsson menar att en av de största utmaningarna när det gäller framtidens äldrevård är den ökade belastning på anhöriga detta medför, i många fall till priset av deras långsiktiga hälsa och ekonomiska förutsättningar.

– Detta sker kontinuerligt, trots att intentionerna i lagstiftningen oförändrat föreskriver att vård och omsorg är det offentligas ansvar, konstaterar hon.

Som sjuksköterska med erfarenhet från såväl kirurgisk vård och operationssjukvård som äldreomsorg och primärvård, har Maria Nilsson en praktisk förståelse för vårdsektorns utmaningar.

Hon hänvisar även till att tidigare forskning visar att anhöriga gör insatser till ett värde motsvarande 152 miljarder årligen.

– I nuläget saknas välfärdsteknik som underlättar anhörigas möjlighet till information, delaktighet och möjlighet till stöd för egen del, vilket också hade förbättrat för den närstående i behov av vård.

Maria Nilsson menar att det behövs en omorientering av målsättningen med välfärdsteknik inom äldrevården, där samtliga involverades aktörer – det vill säga de äldre, vårdpersonalen och de anhöriga – blir sedda, respekterade och delaktiga.

– Hur ska vi gå till väga för att alla tre parter ska må så bra som möjligt och känna att situationen är hanterbar? Som det ser ut idag ses hälsa inte som ett mål i sig, utan betraktas i stället som ett verktyg för att minska behovet av vård, vilket kan begränsa en mer holistisk syn på äldres välbefinnande, säger hon.

För att uppnå detta krävs, enligt Maria Nilsson, en vårdmodell där välfärdstekniken används som ett verktyg för att stödja och förbättra vårdprocesserna snarare än att ersätta mänskliga insatser.

– Det kan handla om att tekniken nyttjas för bättre möten och kunskapsutbyten, vilket kan röra sig om simultan undertext i ett möte för de äldre som har nedsatt hörsel, skriftliga sammanfattningar av möten eller digital åtkomst till vårdplaner och genomförandeplaner för både patienter och anhöriga.

Ett bra exempel tycker hon är ombudsfunktionen som finns på till exempel Läkemedelskollen, där patienter och anhöriga som befinner sig på distans från varandra, tillsammans kan titta igenom läkemedelslistan, beställa läkemedel och hålla koll på receptförnyelser.

– I stort så finns tekniken för att stödja förbättrade processer, men arbetsprocessen med att ta tillvara allas kunskap och skapa mervärde i mötena kanske inte alltid är optimerad. Anhörigas medverkan har en tendens att bli marginaliserad till bisittare och assistenter.

Även anhöriga som bor långt ifrån den närstående kan med rätt teknik och arbetssätt göras delaktiga i vardagen och bidra med sin kunskap, enligt Maria Nilsson, om det är deras önskan.

– Det skiljer sig från dagens målsättning där den äldre ska klara sig själv med hjälp av tekniken, genom till exempel läkemedelsdispenser.

Det här sättet att arbeta är något som behöver ha sin början redan i planeringsfasen och sedan följa genom hela vårdprocessen, menar hon.

– Och fokus behöver ligga på den välfärdsteknik som bäst underlättar att uppnå målet vid varje specifik tidpunkt och situation, och fokusera på att främja ömsesidiga relationer och delaktighet för äldre, anhöriga och vårdpersonal.