"Nu har jag möjlighet att ge patienterna mer tid"

Som avancerad specialistsjuksköterska befinner sig Nicke Antonov i gränslandet mellan sjuksköterskor och läkare. I sin roll har han övergripande koll på patienterna.

Text: Tim Andersson

Det är onsdag eftermiddag när Omvårdnadsmagasinet får en stund med Nicke Antonov på hans kontor på Östra sjukhuset i Göteborg. Han har fullt upp, jobbar hårt för att se till att varenda patientplan är ”vattentät”, som han säger. Han ska nämligen vara borta resten av veckan. Det hör inte till vanligheterna – som avancerad specialistsjuksköterska är han annars ständigt här på avdelningen, med övergripande koll på alla patienter inom övre gastrokirurgi.

Det är dock dags för årets konferens för landets 32 avancerade specialistsjuksköterskor, och den vill han inte missa.

– Det finns kurser för sjuksköterskor men de är för enkla, och ganska få fristående kurser för doktorer. Så då har vi skapat vår egen fortbildning, med anpassade föreläsningar och reflektioner och så.

Som avancerad specialistsjuksköterska befinner sig Nicke Antonov någonstans i gränslandet mellan sjuksköterskorna och läkarna. Han har en högre utbildning – på masternivå med medicinsk inriktning – än specialistsjuksköterskor, och större befogenheter. Han jobbar självständigt med bedömningar inom såväl omvårdnad som medicin.

– Jag kan också göra initiala åtgärder inom ramen för en förbestämd delegering, och bestämma att patienten kanske behöver röntgas eller få en sond. I så fall kan jag ordna med det och skicka remiss.

Den här positionen mellan två etablerade yrkeskategorier är inte alltid lätt. En del har svårt att förstå hans funktion och uppgifter.

– Jag ringer sjukt många läkarkonsulter, inom alla discipliner. Vissa har kanske aldrig hört talas om min roll: ”Men förlåt – vem är du, och varför skriver du en remiss till mig?

Ganska snabbt in i samtalet brukar det dock bli tydligt vad jag vill och att jag vet vad jag pratar om, och då är det sällan några problem längre.

Det största motståndet har han dock inte mött från läkarhåll – utan från sjuksköterskor. Det är bättre nu, men i början kunde det vara ett problem.

– Enligt traditionen går man som sjuksköterska in till doktorn och så rondar man, och helt plötsligt satt jag där och skulle styra och leda avdelningsarbetet. Det var nog en ganska svår övergångsprocess för mina kollegor, men över tid har det vänt och nu är det snarare så att det suckas om jag behöver vara borta.

Som avancerad specialistsjuksköterska är Nicke Antonov den som håller ihop hela teamet av läkare, sjuksköterskor, paramedicinare och psykologer, och fungerar som en brygga mellan grupperna. Men själv tillhör han ingen av dem.

Det kan vara ensamt, konstaterar han, och man kan behöva pondus och mycket skinn på näsan för att hantera det.

– Därför är det jätteviktigt för mig att ha den här kontakten med de andra avancerade specialistsjuksköterskorna i Sverige, för många av dem känner likadant.

Under konferensen som börjar dagen därpå kommer de förmodligen att diskutera de här sakerna, tror han. Det brukar de göra.

– Framför allt mellan de där anpassade föreläsningarna som jag berättade om – då passar vi på att prata om hur vi egentligen mår och hur vi har det.

Om ett visst utanförskap är baksidan av hans arbete, så är fördelen den stora skillnad som han upplever att han kan göra för patienterna. Inte minst i form av kontinuitet. Medan patienternas läkare skiftar från vecka till vecka, och sjuksköterskorna med jämna mellanrum byter grupp, är Nicke Antonov alltid på plats, måndag till fredag.

– Har jag en patient som ligger i tre månader så har jag träffat den patienten varenda veckodag under de tre månaderna.

Och även patientens familj har han tät kontakt med.

Nicke Antonov får väldigt mycket positiv feedback, berättar han. Patienter och anhöriga får daglig uppdatering, och de kan alltid fortsätta ett samtal med Nicke Antonov som de inlett dagen innan. Tankar och känslor som annars skulle riskera att falla bort på grund av omsättningen av personal fångas upp av honom.

Det uppskattas av naturliga skäl av både patienter och anhöriga. Men det sparar också en hel del tid för hans kollegor, menar han.

– De behöver inte hantera oroliga anhöriga som ringer hela tiden, för de vet att på eftermiddagen kommer Nicke att höra av sig med en uppdatering. Och de vet också att jag kommer att kontakta dem innan dess om det skulle hända någonting.

Att Nicke Antonov för snart tio år sedan bestämde sig för att utbilda sig till avancerad specialistsjuksköterska berodde på en inspirerande kollega. Hon tillhörde den första årskullen som lämnade utbildningen på Linköpings universitet, som hittills är den enda i landet. När han fick veta mer om hennes nya roll och uppgifter, kände han direkt att han ville gå samma väg.

– Som sjuksköterska upplevde jag att jag inte alltid hade möjlighet att ge patienterna den tid jag ville. Jag var ibland tvungen att byta grupp mitt i veckan, och fick aldrig något helhetsgrepp. Och nu fick jag veta att herregud – jag kunde få ha samma patienter under hela deras tid på sjukhuset! Plus att jag skulle få bestämma mer, och jag gillar att bestämma…

Han hade dock ganska långt till målbilden. Vid den här tiden var han grundutbildad sjuksköterska, och skulle alltså först behöva genomföra specialistutbildningen och sedan arbeta ett par år för att till sist läsa det avancerade specialistprogrammet. Som tur var hade han en uppmuntrande chef. De satte sig ned och gjorde en femårsplan tillsammans, och han fick studietiden betald.

En annan sorts chef hade kunnat ha invändningar. Förutom investeringen i utbildningen går en avancerad specialistsjuksköterska också upp i lön. Nicke Antonov menar dock att sjukhuset får tillbaka de pengarna.

– Vi befinner oss i en sjukvårdssituation där personal kan bytas ut varje halvår, och här har du en medarbetare som har stannat kvar i över tio år på samma avdelning, eftersom det fanns en karriärväg för honom.

Man tjänar på honom också i andra avseenden, menar han. Eftersom han är här varje dag och hör alla diskussioner på både läkar- och sjuksköterskesidan kan han följa patienterna nära. Hur utvecklas såren? Kom den tryckavlastande madrassen på plats? Kom patienten upp två gånger? Fick hen näringsdryck tre gånger?

– Sådant försvinner annars lätt i rapporter. Men jag bär det med mig. Så ska vi se på det krasst ekonomiskt har jag nog på två veckor ungefär sparat in min extrakostnad genom det minskade antalet vårdskador.

För Nicke Antonov är omvårdnaden det centrala elementet i hans arbete, och det han älskar. Med sina betyg hade han lika gärna kunnat läsa läkarprogrammet, men det var inte aktuellt. Och det är det inte heller framöver.

– Jag är väldigt duktig på omvårdnad. Jag har också ganska mycket kunskap om medicin, och det gör att jag har hamnat i en roll och har fått en kompetens som är sjukt unik. Jag kan också ställa de två delarna i relation till varandra, se hur medicinen påverkar omvårdnaden och tvärtom, i en utsträckning som varken mina läkarkollegor eller sjuksköterskekollegor kan. Och det är lite roligt att vara unik.

Han återkommer flera gånger till ord som ”unik”, ”framåtskridande” och ”lite kontroversiell” – under sjuksköterskeutbildningen tänkte han bli barnmorska, bland annat därför att nästan inga andra män är det. Han har inga problem med att synas och höras, säger han, och han vill gå i bräschen, inte bara för sin egen skull, utan också för att utveckla vården.

– Mitt intresse för vården och min profession har aldrig begränsats till min patientgrupp eller avdelning. Redan för tio år sedan var jag intresserad av hur det vi gör här påverkar hela kliniken, och hela sjukhusorganisationen.

En annan fråga som han är engagerad i handlar om framtiden för hans egen yrkeskategori. Han har under två år suttit i styrelsen för Nationella föreningen för sjuksköterskor i kirurgisk vård (NFSK), och arbetar tillsammans med representanter från Svensk sjuksköterskeförening och Vårdförbundet för en skyddad titel och en nationellt finansierad utbildning.

– Om det blir en egen titel skulle vår roll, kompetens och våra befogenheter bli tydligare nationellt: Det här är det vi kan. Det skulle också bli tydligare för kollegiet vem man är i teamet. Så förhoppningsvis kan jag vara med och påverka så att utvecklingen går åt det hållet.