Hon följer sin intuition

När Emmy Lindström blev mamma insåg hon att hon inte längre vill ägna sig åt musiken på heltid. I dag är hon en efterfrågad tonsättare – och sjuksköterska.

Text: Tim Andersson

Musiken hade alltid var överordnad i Emmy Lindströms liv. Men när hon satt med en liten bebis i famnen insåg hon att hon var tvungen att hoppa av sin utbildning i komposition på Kungliga Musikhögskolan. I stället skulle hon plugga till sjuksköterska.

– När man får ett barn måste man vara sann mot sig själv: man kan inte hålla på med något man inte trivs med. Det blev uppenbart för mig. Jag tror att jag tidigare hade förtryckt tankar om förändring, men när man får barn och möter urkraften i sig själv så är det en röst som kommer till tals.

Emmy Lindström började med fiol när hon var fem – på eget initiativ – efter att ha sett en orkester på tv och drabbats av havet av musiker. I ett sådant ville hon befinna sig. Musikklasser följde. Evigt övande. I högstadiet turnerade hon runt i världen med en orkester.

Och nu skulle hon alltså lämna Kungliga Musikhögskolan. Varför?

Hon berättar att hon inte tyckte att hon riktigt passade in på programmet. Trenden där var experimentell, medan hennes läggning var mer åt det romantiskt melodiösa.

Men det handlade också om något annat. Den klassiska musikbranschen beskriver hon som väldigt hård, som elitidrott – minus den mentala träning som krävs för att hantera den.

Det betyder inte att livsomställningen var enkel, berättar hon. Identitetskrisen var ett utdraget faktum – vem var hon om hon inte var någon som ägnade sig heltid åt musiken? I Emmy Lindströms bransch betraktades det som ett misslyckande, och många hade svårt att förstå henne.

Dessutom slutade jobben att komma. Människor hörde inte av sig som förut.

– Jag fick i flera år aktivt dementera ryktet om att jag slutat spela. Jag vet att det finns andra musiker som läser saker vid sidan av, men som inte vågar berätta det, av rädsla för att det ska förstöra deras möjligheter i musikvärlden.

Nej, Emmy Lindström slutade inte att spela och komponera. Hon fortsatte i Attefallshuset på gården och arbetade sig långsamt uppåt. Det stora genombrottet fick hon med klarinettkonsert At the Hills of Hampstead Heath, som 2017–2018 uppfördes runt om i landet av fyra stora orkestrar. Och just nu är hon aktuell med det uppmärksammade oratoriet Ålevangeliet – efter Patriks Svenssons bok från 2019 – på Folkoperan.

Berättelsen och musiken kretsar dels kring den utdöende och gåtfulla fisken, som väl egentligen ingen riktigt begriper sig på, dels kring en far och en son, förenade i kärleken till ålfisket.

– Det är som ett postmodernt allkonstverk, eller lite som ett sommarprat: lite fakta, lite bakgrund. Och i centrum: denna mänsklighetens besatthet av att förstå allting, in absurdum.

Sjuksköterskespåret och den minskade tiden till komponerandet innebar alltså inget hinder för hennes musikkarriär. Tvärtom, säger Emmy Lindström att det hjälpte henne. Och gör så än. Utan jobbet i vården tror hon inte att hon hade kommit så långt som hon har gjort i musiken.

– Det ger så otroligt mycket att träffa människor med riktiga problem. Ena dagen sitter man hemma och kan inte bestämma om man ska ha klarinett eller fagott i någon viss passage av ett verk. Tycker att allt blir dåligt. Nästa dag jobbar man med en döende cancerpatient, och efter det är det inte lika svårt med musiken längre: man väljer klarinetten och går vidare.

Sjuksköterskeyrket ger emotionell inspiration till musikskapandet, menar Emmy Lindström. Men relationen går även åt andra hållet: musiken ger dimension och djup åt vårdarbetet. Musikbakgrunden hjälper henne dessutom rent praktiskt som sjuksköterska.

– Som musiker lär man sig tidigt att följa sin intuition. I samspelet med andra måste man vara lyhörd och intuitivt mottaglig.

Denna kommunikativa intuition har hon haft stor nytta av när hon har utfört svåra eller särskilt viktiga medicinska procedurer. Som när hon, medan hon pluggade till sjuksköterska, jobbade extra som undersköterska inom BB.

– Under en förlossning kan man inte prata om allt man gör, för man vill inte stressa föräldrarna. Man måste kunna se sina kollegor i ögonen och förstå vad de menar. Jag tror att samarbetsförmågan styrks väldigt mycket när man har en välutvecklad intuition och förmåga att läsa av vad som sker.

Så hur har hon det nu med identitetskrisen? Hon överkom den, och berättar om en avgörande händelse i den processen. Det var under hennes första praktik, på HIA. En man hade fått hjärtstopp i hemmet och låg nu inne med svåra hjärnskador.

– Jag var lite oförberedd. Det som först slog mig starkast var frun som satt och grät vid hans sida. Jag blev helt golvad av det mötet, kunde inte öppna munnen, rädd för att själv börja gråta.

Mannen var orolig och rädd, och Emmy Lindström försökte lugna honom. Hon tog hans hand, som klämde tillbaka, och såg på den: grov, skitig. Såg ut som om han nyss hade varit och mekat med sin båt. Verkligheten slog henne: för en stund en aktiv pensionär – nu döende.

– Det var så otroligt starkt, och det förändrade mig. Det var den lilla putten över kanten som jag behövde. Även om jag fortsatte att ha identitetskris i fler år till kände jag ändå: det här kommer att bli bra.

Sedan dess har Emmy Lindström haft många arbeten som sjuksköterska: hon har varit på en neonatalavdelning, på en ätstörningsklinik för vuxna och barn och inom allmänpsykiatrin. Hon har även varit anställd av Capio på rehab i Stockholm: kirurgisk, medicinsk och covidrelaterad rehabilitering.

Hon är numera trygg i sin identitet som sjuksköterska. Och hon är trygg i sin identitet som tonsättare, romantiskt melodiös och allt.

– Jag hade aldrig kunnat drömma om att få ha det som jag har det i dag. Tänk att få skriva för Sveriges största orkestrar och samtidigt ha ett sjuksköterskeyrke som jag är stolt och glad över, och där jag känner att jag gör skillnad.