Samtal som inte dömer

Öppna för ett samarbete. Acceptera vad personen tycker och tänker. Visa medkänsla och undvik för många goda råd. Motiverande samtal, MI, är en framgångsfaktor i förändringsarbete inom vården.

Text: Lotta Engelbrektson

Egentligen handlar MI mest om ett förhållningssätt, hur vi ser på oss själva och varandra. Men det handlar också om bemötande. Att vi inte dömer andra människor i förväg, menar sjuksköterskan och utbildaren Maria Högberg.

Sedan hon själv fick lära sig tekniken har hon fördjupat sig i metoden och velat förmedla sina kunskaper vidare. Numera driver hon ett eget företag och utbildar vårdpersonal på alla nivåer.

– Från början användes MI framför allt inom beroendevården. Men samtalsmetoden har visat sig vara framgångsrik i allt förändringsarbete, säger Maria Högberg.

Sedan ett tiotal år tillbaka rekommenderar Socialstyrelsen alla som jobbar med samtal att använda sig av MI eller KBT i sitt möte med patienter. Och eftersom kognitiv beteendeterapi kräver en lång utbildning och MI kan läras ut på några dagar är efterfrågan stor på Maria Högbergs tjänster.

– All vårdpersonal kan ha nytta av tekniken. Från sjuksköterskan som svarar i telefonrådgivningen till personalen på akuten, säger hon.

Skillnaden på ett vanligt patientsamtal och ett MI-samtal är att tekniken används för att locka fram och stärka personens motivation till förändring. Man ser patienten som expert på sig själv och ifrågasätter inte hennes upplevelser. Även om vårdgivaren, utifrån sin expertis, inte delar personens åsikt är det viktigt att visa acceptans för hennes berättelse.

– Nästa del handlar om empowerment, att stötta personens självtillit och patientens egen kapacitet till förändring. Därefter inbjuder man till ett samarbete.

MI kan användas när vården vill förmå en patient att göra stora livsförändringar, som att ge upp ett beroende eller ändra sina matvanor. Men metoden kan också vara verksam i mer vardagliga situationer. Som när en vårdgivare vill motivera en patient att lämna ett blodprov eller sköta sin medicinering. Ibland kan det räcka med ett samtal på tio minuter.

– Vad det går ut på är att visa medkänsla med patienten och inte komma med förmaningar. Att lyssna på vad personen säger och tillsammans reflektera över vad som kommer fram i samtalet. Först därefter kan man be om att få föreslå en förändring, säger Maria Högberg.