”Vi åker på allt fler skottlossningar”

Ambulanspersonalen vet aldrig vad som ska hända när de åker ut på larm. Ofta tvingas de invänta polisen innan de kan påbörja sitt jobb. Det spelar ingen roll om patienten är oberäknelig eller kriminell. Alla har rätt till sjukvård.

Text: Lotta Engelbrektson

Ambulansen kallas till skottlossningar, knivskador, misshandel och suicidförsök. När sjuksköterskorna stiger ur bilen vet de inte om den som larmat lever eller är död. De har heller ingen aning ifall någon kommer att försöka hindra deras räddningsinsats.

– Det finns inget system som markerar farliga personer eller platser. Vi går alltid in helt blinda, säger Beatrice Hägervik, ambulanssjuksköterska och stationschef i Hässleholm.

Ibland kommer ambulansen för sent och patienten är avliden. Då kan anhöriga bli hotfulla i sin frustration och sorg. Hittills i år har ett tiotal anmälningar upprättats om hot och våld mot ambulanspersonal i Beatrice Hägerviks distrikt.

– Det har blivit ett mycket tuffare klimat. Vi åker på fler skottlossningar, knivskador och larm om misshandel än tidigare, säger hon.

När det finns en misstanke om våld ska polisen alltid vara först på plats. Innan ambulanssjuksköterskorna påbörjar sin insats måste säkerheten vara garanterad.

Om en hotfull situation uppstår, som ingen varit förberedd på, ska ambulanspersonalen genast backa undan och larma polisen.

– Men nackdelen med att jobba i en glesbygd är att vi aldrig vet hur långt borta hjälpen finns. Polisen kan vara tiotals mil ifrån oss.

Beatrice Hägervik har arbetat som ambulanssjuksköterska i Region Skåne i fem år. Hon upplever att våldet och hoten har ökat sedan hon började sin tjänst. Patienter med psykisk ohälsa har blivit vanligare och många låter rädsla och aggressioner gå ut över ambulanspersonalen.

– Det händer att vi hämtar patienter som går omkring i skyddsväst. Samtidigt har vi ingen aning om var polisen befinner sig, berättar hon.

Trots att Beatrice Hägervik är stationschef och den som tar emot incidentanmälningarna har hon svårt att uppskatta hur ofta ambulanssjuksköterskorna utsätts för hot och våld. Däremot är hon övertygad om att mörkertalet är stort eftersom hon vet att många händelser aldrig rapporteras.

– Om vi till exempel möter en person med demens som är aggressiv ser vi oftast mellan fingrarna. Eller om en anhörig i en akut krissituation bir utåtagerande, säger hon.

Beatrice Hägervik kan räkna upp otaliga utryckningar som förvandlats till hotfulla situationer. Ändå tror hon att skillnaden är stor mellan att jobba i glesbygd, jämfört med storstaden. Utvecklingen mot ett hårdare samhällsklimat har gått ännu snabbare i storstadsregionerna.

– Vi har inte riktigt hunnit i kapp och blir fortfarande lika överraskade varje gång, säger hon.

Beatrice Hägervik efterlyser mer utbildning för ambulanspersonalen, hur den ska resonera och agera när en utryckning urartar till en hotfull situation. Nu har ambulansen ett samverkansmöte med polisen och räddningstjänsten en gång i månaden och inför storhelger, men det är inte tillräckligt, anser hon.

– Den som är nyanställd får en introduktion, med tips om hur man kan agera om det finns en misstanke om hot och våld. Bland annat var bilen ska parkeras och att ingen tar med sig mer utrustning än att personen snabbt kan ta sig från platsen.

Beatrice Hägervik saknar en levande diskussion, kanske med återkommande övningar. Det räcker inte att lära sig självförsvar vid något enstaka tillfälle. Det kan dröja flera år mellan händelser som kräver självförsvar och då finns inte tekniken kvar i muskelminnet.

– Många i personalen har även diskuterat om vi ska ha skyddsväst på oss, precis som polisen. Men jag tycker att det är en falsk trygghet. I stället borde vi uppdatera våra rutiner med jämna mellanrum, menar hon.

Den trygghet hon själv känner under ett arbetspass har hon tillskansat sig av erfarenhet.
Under de fem år hon har arbetat som ambulanssjuksköterska har hon skaffat sig vissa rutiner. En av dem är att alltid skanna av rummet hon kommer in i, för att upptäcka synliga vapen eller misstänkta tablettkartor på borden. Varje utryckning har varit en övning.

– Jag använder ett lågaffektivt bemötande när jag möter aggressiva patienter eller anhöriga. Jag går inte i strid med dem. Om jag känner mig osäker trycker jag på larmknappen.

När polisen befinner sig på ett helt annat håll i regionen kan det dröja länge innan de kommer till undsättning. Ändå måste ambulanspersonalen vänta på deras stöd. Det kan ibland upplevas som frustrerande när alla är medvetna om att hjälpen kan göra skillnad på liv och död.

– Det är ett tankesätt vi övar mycket på. Vi måste tänka på vår säkerhet. Vi kan inte rädda någon, om vi själva är skadade, säger Beatrice Hägervik.