Vägledande dokument med målbeskrivningar och rekommendationer för utbildning i vårdetik

I denna text används begreppet vårdetik som ett paraplybegrepp för etik inom hälso- och sjukvård. Begreppet omfattar såväl den principbaserade medicinska etiken som omsorgs- och närhetsetiken. I dokumentet används konsekvent termen vårdetik för att tydliggöra denna utgångspunkt.

Utmaningar i nuläget gällande utbildning och fortbildning inom vårdetik

Otydliga kompetenskrav för lärare i vårdetik

Undervisningen i vårdetik bedrivs i Sverige idag ofta av engagerade personer med särskilt intresse för området, vanligtvis kliniskt verksamma personer och ibland etiker, filosofer eller teologer. Mer sällan undervisar personer som förenar dessa akademiska kompetenser, exempelvis läkare eller sjuksköterskor med akademisk kompetens i etik eller filosofi. I det nedanstående kommer personer som undervisar i vårdetik att benämnas “lärare”, oavsett kompetens och undervisningens omfattning/formella villkor.

För filosofer krävs en viss förankring i kliniska situationer för att undervisningen ska uppfattas som relevant och trovärdig. Detta innebär inte att filosofer måste ha en klinisk bakgrund, men de behöver ha kompetens i vårdetik och erfarenheter och kunskap som möjliggör användningen av realistiska och meningsfulla exempel. För kliniker krävs å andra sidan en god förståelse för den filosofiska grunden samt förmåga att tillämpa allmänfilosofiska färdigheter såsom argumentationsanalys. I vissa fall kan undervisningen med fördel genomföras av en etiker/filosof i samarbete med en person med klinisk erfarenhet och kompetens.

Det saknas för närvarande fastställda kvalifikationskrav för lärare i vårdetik i Sverige. Enligt Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik (DME) och Sjuksköterskornas etikråd inom Svensk sjuksköterskeförening (SSF) utgör detta en brist, särskilt i jämförelse med andra ämnen där det ställs krav på dokumenterad akademisk nivå och ämneskompetens hos dem som undervisar. Det är inte tillräckligt att ha kompetens i exempelvis kliniskt bemötande eller kommunikation, även om dessa färdigheter är väsentliga.