Lämnade Sverige för LA

Thomas Lennholm bytte chefsjobb och svensk ambulans mot nattskift på en akutavdelning i Los Angeles – och fick börja om från noll.

Specialistsjuksköterskan Thomas Lennholm hade hanterat hundratals hjärtstopp i Sverige och visste precis vad han skulle göra, men första gången det hände i USA blev han handfallen.

– Jag kunde inte det engelska ordet för ”adrenalin”. Det heter ”epinefrin", fick jag lära mig. Fast man säger inte epinefrin heller, utan bara ”epi". Allt förkortas här. Det går inte att läsa sig till det – man får lära sig den svåra vägen och stå där som ett ufo.

Vi hörs över Zoom en söndag. Klockan är sex på kvällen i Sverige men nio på morgonen hos honom, och genom persiennerna ser man den heta kaliforniska solen redan halvvägs uppe på himlen.

Thomas Lennholm ligger i soffan. Han har haft ett par dagar ledigt, men går på ikväll igen.

– Jag jobbade måndag, tisdag och onsdag natt. Det är så det funkar här: Man kör tre tolvtimmarspass i veckan, oavsett om det är dag eller natt. Aldrig mer.

Det är två år sedan han och familjen flyttade till Los Angeles, där han fick jobb på akutavdelningen på Dignity Health – Glendale Memorial Hospital and Health Center, ett så kallat "community hospital" med 350 vårdplatser.

Han hade planerat flytten väl, men omställningen blev ändå något av en chock, berättar han.

– Föreställ dig hur det är att komma till ett land där ingen känner dig. Du vet inte hur någonting fungerar, har ingen kreditvärdighet och kan inte ta lån eller köpa en bil hur som helst. Kort sagt: jag fick börja från scratch.

Det gällde också yrkesmässigt. Hans specialistutbildningar i anestesi- och ambulanssjukvård är inte giltiga i USA, och de chefspositioner som han mot slutet hade haft i Sverige byttes här mot marktjänst.

– Att vara ny på jobbet är inget konstigt, det har ju alla varit. Men det här var på en annan nivå, berättar han.

Mest utmanande har varit språket. Engelska är inga problem när man, som han säger, ”tjabbar över några öl”, men medicinska samtal med patienter och kollegor är något helt annat. "Epinefrin" är bara ett exempel ur den begreppsvärld han tvingats lära sig.

Och det räcker inte att lära sig termerna – man ska dessutom kunna urskilja dem.

– Om en patient behöver en ny ordination – till exempel smärtlindring – måste jag kontakta den läkare som ansvarar för patienten via försäkringsbolaget, och eftersom jag jobbar natt kan det vara en rätt yrvaken person. I de situationerna är det inte alltid så lätt att uppfatta allting rätt.

De första månaderna hörde han knappt vad som sades i telefonen. För att undvika misstag dubbelkollar han alltid uppgifterna och ser till att få sina formuleringar bekräftade och godkända.

– Visst kan det väcka irritation, men jag har ingen prestige i det avseendet. Det är jag som är ytterst ansvarig, och i det här landet kan dessutom vem som helst stämma dig om det blir fel.

När den första språkbarriären väl började släppa kunde Thomas Lennholm rikta blicken mot de största skillnaderna mellan Sverige och USA.

Själva vården skiljer sig inte dramatiskt från den svenska, säger han, även om sjukförsäkringssystemet och de stora klasskillnaderna gör vissa sjukdomstillstånd vanligare. Det handlar främst om okontrollerad diabetes, med njursvikt, dialys och amputationer som följd.

Andra skillnader är desto tydligare. Den kanske mest påtagliga handlar om utbildningen.

– I USA jobbar man mycket med fortbildningar och certifikat, men det räcker med två år på universitet för att du ska kunna arbeta som sjuksköterska. Då får du en så kallad associate degree, vilket är fullt tillräckligt för många vårdroller. Min upplevelse är att sjuksköterskorna här är jäkligt vassa, eftersom studierna är så hands on.

Jämfört med det svenska programmet lägger det amerikanska mindre fokus på omvårdnadsteori och mer på medicintekniska färdigheter. Det är rätt prioritering, menar Thomas Lennholm, som poängterar hur avancerat jobbet har blivit.

– Jag använder till exempel dagligen ultraljud, för att sätta PVK. Det krävs ingen omvårdnad i det, förutom att jag försöker placera armen lite bekvämt för patienten.

Hur säkerställs då kompetensen hos sjuksköterskor med en tvåårig utbildning? En viktig säkerhetsventil är det nationella provet NCLEX, vilket alla som vill arbeta i landet måste klara. Thomas Lennholm beskriver det som omfattande.

– Som erfaren sjuksköterska känner man igen mycket, men utbildningen här är betydligt bredare än i Sverige. Provet omfattar allt från förlossning till äldrevård, psykiatri, barn och vuxna.

Dessutom måste amerikanska sjuksköterskor förnya sin legitimation vartannat år, genom att visa hur de fortsatt uppfyller yrkets krav. Thomas Lennholm sätter det i kontrast till Sverige:

– Där läser du klart dina kurser och sedan är du legitimerad resten av livet. Du kan ha blivit narkossköterska 1990, aldrig arbetat som det sedan dess och ändå fortfarande räknas som narkossköterska 2026.

Att han trivs med sitt nya liv i USA är uppenbart. Det gröna kortet är en gammal dröm; kärleksrelationen till landet inleddes för flera decennier sedan.

– Jag har ofta sagt att jag är en amerikan född i en svensk kropp. Det har varit skämtsamt, såklart, men det ligger nog något i det.

Under sitt livs många resor över Atlanten har han fått amerikanska vänner, och när han gifte sig var det visserligen med en kvinna från södra Sverige, men en som fötts i USA och hade familj kvar där.

Vad som gör landet speciellt är dess rika utbud av såväl natur som kultur, säger han.

– Och så gillar jag livsstilen här. Man hjälper varandra på ett annat sätt än i Sverige. Jag skulle rensa takrännor här om dagen, och helt plötsligt stod en granne där och höll i stegen.

Kanske finns det också ytterligare en förklaring till den personliga amerikaniseringen: Thomas Lennholm drivs av ett rätt envist begär efter att förstå det främmande. Han blev systemvetare efter att ha mött datorer och inte begripit hur de funkar. Samma drivkraft förde honom sedan bort från datorerna och in i vården.

Han minns det första fröet: hur han som it-konsult satt på kontoret i Skanstull i Stockholm och blickade ut genom fönstret mot Johanneshovsbron.

– Jag höll på med en webbsida, fixade en knapp som skulle göra någonting, och så såg jag ambulanserna åka över bron. Då tänkte jag: De där människorna gör något meningsfullt på riktigt.

Det var dock inte förrän hans mamma fick cancer och dog som han bestämde sig för att byta bana. Genom hennes process fick han för första gången lära känna sjukdom och sjukvård på nära håll, och gåtfullheten i upplevelsen skapade frustration – så till den grad att han så småningom sökte in till Röda korsets sjuksköterskeutbildning.

Exakt vad för roll han skulle ha var oklart för honom, men han visste att han ville verka i händelsernas centrum.

– Jag var ordningsvakt i många år, i tunnelbanan och på krogen, och jag tyckte om att befinna mig i den här situationen, där andra människor hamnar utan att ha planerat eller velat det. Det är egentligen väldigt likt all form av blåljusverksamhet.

Efter några år flyttade han till Umeå för specialistutbildningen i ambulanssjukvård, och fick sedan jobb i Stockholm. Plötsligt satt han själv i en av de där ambulanserna som han hade betraktat på Johanneshovsbron.

– Det var som en cirkelslutning.

Thomas Lennholm älskade jobbet på ambulansen – han talar lyckligt om att få ett larm, kasta sig in i bilen och inte veta vad som väntar – men när allt kommer omkring är han kanske inte så mycket för cirkelslutningar. Han ville vidare, även från de chefspositioner som han tagit på sig mot slutet i Sverige.

I USA tycks det inte ta slut på saker att upptäcka och lära sig. Det gäller inte bara jobbet, utan hela kulturen.

– Jag förstår de amerikaner som aldrig reser utomlands – det behövs inte.

Kommer han någonsin att flytta tillbaka till Sverige? Det finns några orosmoln över den amerikanska drömmen. Ett sådant handlar om pensionen: efter tjugo år skulle han kanske vara garanterad en pension, men så mycket arbetstid har Thomas Lennholm inte kvar.

Den tid som återstår vill han oavsett vilket spendera i USA, säger han.

– Det är bara en sak jag ångrar med den här flytten, och det är att vi inte genomförde den tidigare.