”Ungdomarna kan ty sig till mig”

För Eric Ekman, sjuksköterska på SiS, Margretelund i Lidköping ingår våldsamma incidenter i arbetsvardagen, liksom detektivarbete. Av ungdomarna kallas han för problemlösaren.
– Det är fina ord, säger han.

Text: Tim Andersson

På måndagar gäller det att hinna i kapp. Det är inte ovanligt att det har skett inskrivningar under helgen, och mycket riktigt: den här förmiddagen har Eric Ekman träffat en ny kille.

– Det absolut första vi gör är att fylla i en blankett kring det som kallas avskiljning. Vi har ju särskilda befogenheter på SiS, och vi kan avskilja ungdomar om det skulle bli nödvändigt. Inför en sådan situation behöver vi veta om det finns bakomliggande sjukdomar – panikångest, astma eller liknande.

Det är en speciell värld, det här, konstaterar han.

– Men jag är intresserad av den! Alla är inte lika, vi har inte samma förutsättningar. Och vad är egentligen ”normalt”?

Eric Ekman sitter på ett kontor bredvid det nya, toppmoderna medicinrummet, i en vacker gammal tegelbyggnad som längre tillbaka i historien var en uppfostringsanstalt. På väggen hänger gamla anatomiska planscher som han räddat från en barack.

I dag är Rosborg, som byggnaden heter, en del av Margretelund. Institutionen är en av Sveriges största SiS-hem, med sex avdelningar för killar här i Lidköping och två för tjejer i Falköping. Ungdomarna, som är mellan 16 och 21 år, har hamnat här antingen på grund av missförhållanden i hemmet eller eget beteende, som missbruk och kriminalitet.

Det rör sig om sammanlagt 56 personer. Och flödet är högt – runt 150 in- och utskrivningar per år.

– Man lägger ner mycket tid på en kille, och från en dag till en annan kan han ha flyttats.

Visst är det ibland frustrerande, säger han. Han kan ha jobbat hårt för att boka upp ett första möte med psykiatrin i en patients hemkommun, eller precis fått en ordination och ska sätta in antibiotika – och så plötsligt är patienten försvunnen.

– Det är lite otacksamt på det sättet. Man får inget kvitto på hur det gick, utan får bara hoppas att nästa ställe tar över och fortsätter arbetet. Flyttar ungdomarna inom SiS kan vi åtminstone ta kontakt med sjuksköterskan på det nya stället.

Och varför skulle en ungdom byta SiS-hem? En anledning kan vara att han utgör en säkerhetsrisk. Margretelund har inte den högsta säkerhetsklassen, men trots det har man många gängkriminella – även av den allra tyngsta sorten. Alla de stora nätverken finns representerade.

Att det ser ut som det gör beror på den omfattande platsbristen runt om i landet.

– Vi får väldigt många från häktena också. Även de är överfulla, och då placeras ungdomarna på SiS i stället. Det ska vara lite mer humant än häktet, som är väldigt hårt ur ett barnrättsperspektiv – total isolering.

Margretelund har förekommit en del i medierna de senaste åren, bland annat på grund av våldsamma incidenter. Ungdomar har angripit varandra, men också medarbetare.

– Vi inom hälso- och sjukvården är lite fredade. Vi är ju här för att göra vistelsen för ungdomarna så bra som möjligt. Men jag har fått täcka för något slag och jag har blivit hotad muntligt. Ofta handlar det om frustration kring medicin som dröjer. Sådant är det jag som får ta.

Hur har du upplevt det?

– Slaget kom från en ungdom som var riktigt sjuk, psykotisk. Klart det var jobbigt, men vi pratar om det kollegorna emellan. Vi har också avvikelsesystem där allt dokumenteras.

Att bli hotad av gängkriminella måste vara särskilt obehagligt?

– Ja … Man får ta det för vad det är, men visst, man är inte så stor när det händer. De här personerna kan säga en hel del, och man vet ju att de har gäng bakom sig.

Flödet av patienter är en av sakerna som gör arbetet som sjuksköterska här lite speciellt. ”Detektivarbetet”, som Eric Ekman kallar det, är en annan. Han tillbringar en hel del tid i telefonen för att försöka kartlägga nytillkomna ungdomars medicinska historia.

– Vi har kontakt med BUP och psykiatrin i hela landet, läkare och sjuksköterskor, för att försöka ta reda på var ungdomarna var senast och vilka vårdgivare de tillhör.

Tidigare fanns här en konsultläkare som stod som ansvarig för dem. Han var även psykiatriker och hanterade centralstimulerande läkemedel.

Modellen var praktisk för alla inblandade, men långsiktigt problematisk.

– Det bröt vårdkedjan. Patienterna kanske hade en pågående och upparbetad vårdkontakt redan innan de kom och tog över. Och det ingår egentligen inte i vårt uppdrag. Vi har under lång tid tagit på oss för mycket.

Nu har ungdomarna i stället kvar sin gamla vårdkontakt. Eric Ekman och hans kollegor fungerar snarare som en förlängd arm, utan tillgång till journaler från den regionala och kommunala sidan.

– Ofta har ungdomarna med sig mediciner, och då måste vi gå igenom dem och se om det finns en aktuell medicinlista. Den kräver en bekräftelse från vårdgivaren. Redan där börjar detektivarbetet.

Hur mycket tid tar alla de här efterforskningarna?

– Det är olika. Det kan ta ett par dagar att komma igång med medicineringen, en vecka om det vill sig illa. Har de ingen kontakt med BUP alls, därför att de kanske varit ute och knarkat i ett par år, får vi ta upp en kontakt på nytt. Då kan det dröja ett par månader innan patienten får tillbaka sitt receptbelagda läkemedel.

Eric Ekman kallar sig själv för en ”pratande sjuksköterska”. Det beror inte bara på alla telefonsamtal till läkare och myndigheter, utan också på att han är någon som ungdomarna kan ty sig till. De vet att han har tystnadsplikt, och för en del kan tröskeln till honom vara lägre än till psykologen.

– Senast i dag frågade jag en av ungdomarna som berättat saker för mig: ”Kan jag ta det här vidare till psykologen?” Ja, det var okej.

All vård här är frivillig, och Eric Ekmans roll är bara att hjälpa. Det förstår de som bor på institutionen, säger han.

– När man kommer ut på avdelningen kan de säga: ”Där kommer Eric, problemlösaren.” Det är många fina ord. Uppskattningen man får när man har gjort något som fungerar, kanske en behandling, är det bästa med det här jobbet. Det är för ungdomarnas skull vi är här.

Han trivs väldigt bra i den här miljön, berättar han. Dels handlar det om någon slags stimulans – inför det ”normala” blir han lätt rastlös.

– Jag brukar göra så här inför ungdomarna …

Han håller upp armen och gör en slingrande rörelse med den: Alla har inte en rak livsbana. Saker kan stöta på längs vägen, men det kan ändå bli bra till slut. Det är vad han brukar säga.

– Jag brukar också prata med dem lite om religion, för vi har några inskrivningsfrågor kring det. Då kan jag fråga, typ: ”Vad tycker Allah om att du är här nu?” ”Ja, det kanske finns en mening med det”, svarar en del.

Hans egen väg har inte heller varit spikrak. Utan att gå in på detaljer nämner han ett tidigt föräldraskap – han var 21 när han fick sin första dotter – och en sen karriärväxling. Han sökte sjuksköterskeprogrammet först när han var 37 år gammal, efter att ha jobbat som snickare, bilmekaniker, fastighetstekniker och resurspedagog på en skola.

– Idén hade funnits där länge. För femton år sedan gjorde jag en ansträngning och sökte till Komvux för att läsa upp naturkunskap. Men den gången kunde jag inte motivera mig. Så det var nu eller aldrig.

Vad tänker du om det där, att det kanske finns en mening med våra liv – också med omvägarna?

– Jag tror att det stämmer, till viss del. Det kan inte finnas någon mening i sådant som går ut över andra människor, som skadas eller dör. Men jag tror att man kan ta lärdom, och att vägen kan rätas upp igen.

Som sjuksköterska här har han själv ibland en funktion i en sådan utveckling.

– Men vi flyttar inga berg. Jag har inga exakta siffror, men det är kanske 10–15 procent som klarar sig bra och som vi inte ser skymten av igen. Ungefär 85 procent kommer tillbaka till oss. Vi är slutstationen när man gått igenom socialtjänstens alla program och åtgärder.

Känns det inte tröstlöst?

– Jo, det kan det göra. Men så kommer det plötsligt någon som ger energi och som man tror på. Då får man tänka att man kanske har lyckats så ett frö.