Mötet avgörande i vård av psykisk ohälsa

Primärvården saknar förutsättningar för att möta personer med psykisk ohälsa. Det handlar inte enbart om utbildning och resurser – utan om hur vården är organiserad samt vilka relationer som skapas.

Text: Ann-Cathrine Johnsson

Genom förtroendebyggande möten, tidiga insatser och bättre samverkan mellan professioner och vårdnivåer, kan vården för psykisk ohälsa förbättras inom primärvården. I sin avhandling, med utgångspunkt i distriktssköterskors vardag, har Emmy Nilsson undersökt både patienters erfarenheter av att söka vård för psykisk ohälsa och vårdpersonalens erfarenheter av att möta dessa behov inom svensk primärvård samt specialistpsykiatrin.

– Resultaten pekar särskilt på behovet av reflektion kring hur personer med psykisk ohälsa bemöts. Det är i mötet, relationen och den organisatoriska kontexten som vårdens kvalitet avgörs.

För många patienter börjar vårdmötet långt innan de träffar en vårdgivare. Tidigare erfarenheter, osäkerhet kring vart de ska vända sig och vem de kommer att möta skapar en känsla av sårbarhet.

– Även om patienterna uttryckte en önskan om att bli omhändertagna, visade erfarenheterna att möjligheten att öppna upp kring psykisk ohälsa ofta avgjordes av om det var ”rätt” person som svarade i telefon, på mejl eller vid besöket.

När mötet inte fungerar riskerar känslan av ensamhet att förstärkas.

– Patienter beskrev att de blev ”avbockade” och att de sällan fick möjlighet att fritt berätta sin historia eller delta i beslut kring sin vård.

Samtidigt uttryckte vårdpersonalen en egen sårbarhet.

– Distriktssköterskor och vårdpersonal inom psykiatrin beskrev att de hade en vilja att hjälpa, men att de saknade tillräckliga förutsättningar. Det handlade både om bristande kompetens och otydliga mandat, men även om organisatoriska hinder.

Det fanns även en rädsla för att göra mer skada än nytta genom att ställa för många frågor.

En del av denna osäkerhet kan kopplas till att allt fler personer lever med psykiatriska diagnoser, vilka i större utsträckning vänder sig till primärvården för vård och stöd, vilket bidrar till upplevelsen av att den egna kompetensen inte är tillräcklig för att möta denna växande patientgrupp.

Dessa tillstånd upplevs därför i högre grad behöva omhändertas av professioner med fördjupad psykiatrisk kompetens, såsom specialistsjuksköterskor i kuratorer, psykiatrisjuksköterskor, läkare eller psykologer, menar Emmy Nilsson.

– För att distriktssköterskor ska kunna känna ökad trygghet och bli mer självsäkra i mötet med personer med psykisk ohälsa framstår behovet av kontinuerlig dialog, reflektion och konsultation som centralt. Detta kan exempelvis ske genom interprofessionellt lärande, men det handlar också om att vi som distriktssköterskor behöver stå upp för den kompetens vi har, vilket är fördjupad kunskap om hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande vård från ”vaggan till graven” vilket enligt mig även bör innefatta personer med psykisk ohälsa.

Studien pekade också på att vården för personer med psykisk ohälsa ofta är uppbyggd i separata delar där ansvar och mandat är otydliga, vilket försvårar samarbete. Till skillnad från vid fysisk ohälsa, saknades det dessutom tydliga och strukturerade riktlinjer.

– Vårdpersonalen beskrev vården som uppdelad mellan olika professioner och vårdnivåer, där samverkan brister och ansvaret ofta upplevs hamna ”någon annanstans”, vilket bidrar till att patienterna faller mellan stolarna.

I avhandlingens senare delar studerades införandet av en integrerad vårdmodell (FACT), inom specialistpsykiatrin. Personer med komplex psykiatrisk problematik såg ett tydligt behov av mer samordnade insatser – men framhöll samtidigt att strukturförändringar inte räcker.

– Resultatet visade att dessa patienter såg ett tydligt behov av denna typ av organiserad vård, men framför allt efterfrågade de en attitydförändring. De ville bli sedda som kompetenta och kapabla personer, ”som en människa”, och inte reduceras till en diagnos, samt vara delaktiga i den vård och det stöd som erbjöds.

Att ta del av berättelserna från personer som sökt vård och stöd för sin psykiska ohälsa påverkade Emmy Nilsson starkt.

– En grundläggande drivkraft i vården är viljan att göra gott, det är ofta ingången till att arbeta med människor som inte mår bra. Att lyssna till berättelser som beskriver hur vi inte lyckas med detta är smärtsamt. Samtidigt visar vårdpersonalens erfarenheter att problemet inte ligger i bristande vilja, utan i bristande erfarenheter.

Hon menar att det behövs ett omtag, där organisation, arbetssätt och synen på kunskap utvecklas.

– Resultaten visar att vi ännu inte fullt ut tar ansvar för omvårdnadens kärna. Det är en nödvändig insikt om vi ska kunna förändra och förbättra den vård vi erbjuder.