Kaffe, kollegor och konsten att stanna kvar

Kompetensutveckling, lyhörda chefer och en tillåtande miljö är grunden för den välfungerande enheten vid Skånes universitetssjukhus.

Text: Lotta Engelbrektson

Det finns en situation som Sarah Pedersen burit med sig sen hon var på hospitering inför sin anställning på onkologavdelningen i Lund för fem år sedan. Tillsammans med en kollega övervakade hon en krävande behandling inne hos en patient. Morgonen hade varit hektisk och hon visste att hennes blivande arbetskamrat inte hunnit få i sig någon frukost.

Då öppnades dörren. En annan kollega, som själv hade fullt upp, stack in huvudet och räckte över en kopp kaffe.

– Det var en så liten men omtänksam handling. Kaffet visade att ”jag ser att du kämpar och jag finns här”. Det kändes väldigt familjärt, berättar hon.

Att rekrytera och behålla personal är en ständig utmaning inom vården. Såväl forskare som politiker har gnuggat sina geniknölar för att ringa in varför sjuksköterskor lämnar yrket.

Kerstin Nilsson, professor i folkhälsovetenskap vid Högskolan i Kristianstad, har vänt på frågan och istället undersökt vad som får dem att vilja stanna kvar. Hon har fördjupat sig i välfungerande arbetsplatser med god bemanning och ett positivt klimat.

Onkologavdelningen i Lund har ingått i studien, och beskrivningen av en välfungerande avdelning är något Sarah Pedersen absolut skriver under på.

– De flesta hos oss har varit här i många år. Det innebär en massiv kompetens, vilket i sin tur betyder en säkrare vård för patienterna, säger hon.

Vad är då hemligheten? Det handlar definitivt inte om avancerad utrustning eller tekniska bemanningsplaner, utan om något mer svårfångat. Som att känna sig omhändertagen av sina chefer, att få vara delaktig i beslut och att våga höja sin röst i en trygg omgivning.

Sarah Pedersen berättar om konceptet ”fail-fika”, en idé som diskuterats på avdelningen för att avdramatisera de felsteg som oundvikligen sker i en pressad vårdvardag.

– Det är viktigt att veta att ingen dömer dig om du gör ett misstag. Det är så vi lär oss och utvecklas, säger hon.

När Sarah Pedersen själv känner sig tveksam över ett beslut finns det alltid någon att prata med. Ofta väljer hon även att bolla med någon av de nyanställda sjuksköterskorna – både för att lära känna dem och för att visa att det är okej att vara osäker.

– Det handlar om att skapa en prestigelös miljö. Om vi vågar prata om det som inte blev jättebra, så blir vi alla tryggare, konstaterar hon.

Varannan fredagsmorgon sätter sig personalen ner för etikrond. Då äter man frukost tillsammans och debriefar kring svåra patientfall eller etiska dilemman. Alla professioner deltar.

– Vi reflekterar mycket tillsammans, även i vardagen. Om ett fall är extra tufft försöker vi rotera personalen eller stämma av om man faktiskt orkar vara kvar hos just den patienten en dag till. Vi märker ganska fort om någon har en dålig dag.

 En annan framgångsfaktor är de schemalagda heldagarna för arbetsplatsträffar (ATP). Tidigare var det svårt för alla att delta på grund av treskiftet, men nu viks hela dagar där personalen delas upp i två grupper som täcker för varandra.

– Det är vårt forum för att påverka. Vi tar upp strukturer på ett ordnat sätt, röstar och utvärderar.

Sarah Pedersen berättar om när någon önskade pallar i alla patientrum så att personalen skulle kunna sitta ner mer hos patienterna. Förslaget togs upp till omröstning, men föll på målsnöret.

– Det röstades tyvärr ner i den andra gruppen, där jag inte ingick. Men det var i alla fall en demokratisk process, säger Sarah och skrattar.

Under träffarna diskuteras även krissituationer i lugn och ro. Hur ska man prioritera om bemanningen plötsligt blir låg? Genom att prata igenom scenarier i förväg hoppas man vara bättre rustade när det stormar.

Möjligheten till utveckling är en annan orsak till att Sarah trivs. Själv har hon läst sin specialistutbildning som en utbildningstjänst på 50 procent med bibehållen lön. Hon beskriver också en ledning som uppmuntrar medarbetarnas egna idéer.

– En sjuksköterska såg behovet av palliativa ronder en gång i veckan, en annan drev igenom ett projekt med hem-cytostatika för patienterna och en tredje kollega har startat en fördjupningsutbildning för undersköterskorna på hela kliniken.

Chefen får också goda vitsord. Han beskrivs som duktig på att föra personalens talan och ha deras rygg.

– Om vi har haft en tung period är han noga med att berömma oss. Han ser vad vi gör och skickar mejl som visar det, säger Sarah Pedersen.

Ett av de starkaste korten är gemenskapen, som ofta sträcker sig utanför sjukhusets väggar. Det kan vara en AW efter jobbet, en middag eller en svamputflykt i skogen. När Sarah Pedersen åkte iväg på en konferensresa med en kollega fick hon samtidigt en ny, nära vän.

– Det betyder mycket att få tid att lära känna varandra och prata om annat än jobbet, säger hon.

För den som är ny på onkologen i Lund väntar en mentor under ett helt år. Träffarna sker regelbundet, en gång var tredje månad, och det finns en fast mall att förhålla sig till. Målet är att säkerställa att den nyanställda känner sig trygg.
– Vi förväntar oss inte att man ska kunna allt som ny. Vi vill hellre att man frågar mycket än att man chansar.

Just nu arbetar Sarah Pedersen som omvårdnadsansvarig sjuksköterska, en roll där hon har ett övergripande ansvar för flödet på avdelningen. Men trots att arbetet är stimulerande räknar hon ner dagarna tills hon är tillbaka på golvet igen.

– Det är där jag trivs allra bäst, nära patienterna. Jag blev sjuksköterska för att jag har en inre längtan efter att bidra och hjälpa till, oavsett om det är en patient eller en kollega. Det är det som gör jobbet meningsfullt, avslutar hon.