Invånare kan stärka folkhälsan – om systemen förändras

Hälsa kan inte levereras som ett färdigt paket från en organisation till en individ. I en ny rapport om invånardriven hälsoinnovation efterlyser forskare ett perspektivskifte – något som i hög grad berör sjuksköterskors arbete i vårdens mellanrum.

Text: Tim Andersson

Hälsa skapas inte enbart i vården – den formas i människors hela livssammanhang. Det var utgångspunkten för ett treårigt utvecklingsarbete i Västmanland, som nu sammanfattas i rapporten Invånardriven hälsoinnovation.

Projektet initierades av Region Västmanlands folkhälsoenhet, som efter år av strategiskt arbete såg behov av nya angreppssätt för att möta ökande och komplexa folkhälsoutmaningar. Arbetet genomfördes som aktionsforskning i samverkan mellan forskare, tjänstepersoner, invånare och civilsamhälle i Hallstahammar, Fagersta, Norberg och stadsdelen Pettersberg i Västerås.

En av rapportens författare är Fatane Salehi, socionom, sociolog och egenföretagare, med uppdrag inom kommuner och regioner.

– När människor får verklig möjlighet att påverka beslut som rör deras vardag stärks också förutsättningarna för hälsa, säger hon.

I stället för att införa färdiga program har forskarteamet följt och utvecklat pågående lokala processer. I Hallstahammar kopplades arbetet till planeringen av en ny skola i Nibble. I Fagersta handlade det om ungas psykiska hälsa. I Norberg om utvecklingen av Kärrgruvan, och i Pettersberg om att stödja invånardrivna initiativ.

Metoden har varit aktionsforskning: att agera, pröva, observera och justera tillsammans med dem som berörs. Underlaget bygger på intervjuer, workshops, deltagande observationer och analys av hur beslut omsatts i organisationerna.

Ett centralt begrepp i rapporten är ”organisatoriska mellanrum”, utvecklat av projektledaren Mats Tyrstrup, som gick bort innan arbetet avslutades. Begreppet beskriver de situationer som uppstår när formella ansvarsstrukturer inte svarar mot den komplexitet som verksamheter har att hantera.

– Hälsa formas i vardagen, men organiseras i stuprör. Många komplexa behov – inte minst inom omvårdnad – uppstår mellan olika organisationer. Våra strukturer är inte byggda efter människors livssituationer, konstaterar Fatane Salehi.

För sjuksköterskor är dessa mellanrum vardag. Samordning, översättning och relationsarbete är ofta avgörande när patienter med sammansatta behov rör sig mellan vård, kommun och andra myndigheter.

– Studien visar att det här relations- och samordningsarbetet inte är något extra, vid sidan av den medicinska vården. Det är en central del av hur vården faktiskt fungerar när situationer är komplexa, menar Fatane Salehi.

Hon tar rehabilitering som ett exempel. Här behövs ett bredare angreppssätt än enbart medicinska insatser och standardiserade program, enligt Fatane Salehi. Utgångspunkten måste vara patientens livssituation, vilket innebär att fler aktörer än vården behöver involveras, med patienten som aktiv part i besluten.

– Samverkan med arbetsgivare, kommun och civilsamhälle blir då en integrerad del av hur stödet organiseras, exempelvis genom miljöer och sammanhang som främjar rörelse, delaktighet och social gemenskap.

För sjuksköterskor innebär perspektivet att lyfta blicken från den enskilda insatsen och reflektera över hur olika aktörer kan samverka kring patienten.

– Frågan är inte bara vad patienten behöver, utan hur vi tillsammans organiserar det mellanrum där behoven finns, säger Fatane Salehi.

Rapporten pekar på flera villkor för att delaktighet ska få betydelse: tydliga mandat, funktioner som kopplar dialog till beslut samt återkoppling som visar vad engagemang leder till. I stället för ett ”smörgåsbord” av insatser beskriver forskarna behovet av ett gemensamt kök – där problem formuleras och lösningar utvecklas tillsammans.

Erfarenheterna från Västmanland har nu lett vidare till ett nytt initiativ: Livsekologi Sverige. Tanken är att bygga vidare på det som fungerat i Västmanlandsprojektet – inte som ännu ett projekt, utan som en testbädd för hur samhället kan organiseras så att livskraft stärks innan ohälsa hinner etableras.

– Vi har sett att när invånare, professioner och institutioner organiserar sig tillsammans kring verkliga behov, då uppstår en rörelse som lever vidare. Nu handlar det om hur vi kan ta det lärandet vidare, säger Fatane Salehi.