Vill förstå sjuksköterskans DNA

När fotografen Carolyn Jones drabbades av bröstcancer förändrades hennes syn på sjuksköterskor för alltid. I dag har hon ägnat femton år åt att dokumentera deras arbete.

Text: Tim Andersson

Fotografen och filmskaparen Carolyn Jones drabbades av bröstcancer 2005. Hon föll fritt. Ensam hade hon inte klarat den krävande cellgiftsbehandlingen, säger hon.

Tur då att hon inte var ensam – vid hennes sida fanns en sjuksköterska.

– Det var en extraordinär person. Hon hade en värdighet och en humor som jag verkligen behövde just då. Jag slogs av hur hon hela tiden visste vad hon skulle säga – och när. Hon hade helt enkelt en sådan underbar förståelse för människor och vad som får oss att må bättre.

Carolyn Jones befinner sig i ett rum på Manhattan, upplyst av ett tidigt vårljus. Hon skakar på huvudet åt sig själv när hon berättar hur lite hon visste om sjuksköterskor och deras yrke innan hon blev sjuk – knappt mer än att de tar tempen och håller en i handen – och hur hon sedan som cancerfri gick vidare i livet, utan att reflektera särskilt över den omvårdnad som varit så avgörande för henne.

Det var först några år senare som hon fick anledning att borra djupare i ämnet. Hon kontaktades då av ett företag som ville involvera henne i ett projekt.

– Det skulle bli en samling fotografier som hyllade sjuksköterskor. Jag kände att jag ville försöka förstå något om deras DNA, och det öppnade upp en okänd värld för mig.

Arbetet tog henne runt hela USA, från högspecialiserade sjukhus i storstäder till Appalachernas landsbygd. Resultatet blev en coffe table-bok om 75 sjuksköterskor vars livshistorier träffar läsaren ”mitt i solar plexus”, som New York Times skrev.

Men Carolyn Jones var inte klar där. Faktum är att boken bara var början på ett enormt arbete som nu, femton år senare, fortfarande pågår.

– Jag tyckte att fotografierna och intervjuerna var fantastiska, men jag ville gräva djupare och se sjuksköterskorna kliva över tröskeln och ta hand om patienter. Jag ville filma dem.

Utöver den där boken består The American Nurse Project – som hela verket kommit att kallas – i dag av fyra dokumentärfilmer, utbildningsmaterial för vårdpersonal och allmänhet samt en plattform där hundratals sjuksköterskor intervjuas om sina personliga erfarenheter.

Syftet med materialet är bland annat att höja sjuksköterskornas status. Carolyn Jones vill se högre löner och bättre skydd mot våld och hot.

Men framför allt vill hon låta en ofta undanskymd yrkeskår komma till tals.

– Den som ser våra filmer lär sig mer om sjuksköterskor och deras jobb, men man får också se något av livet, något vackert. Själv kan jag inte få nog av det.

Så efter alla dessa år och möten – vilka upplevelser har berört Carolyn Jones mest? Hon skakar på huvudet igen. Hon skulle kunna rada upp hundra berättelser, säger hon. Men visst, det finns några personer som bränts in i hennes medvetande med särskilt skarpa konturer.

En sådan är Stephen Bloesl, en av huvudpersonerna i dokumentärfilmen The American Nurse (2014), som drev ett äldreboende i Wisconsin.

– Hon lärde mig hur man låter någon gå vidare i slutet av livet, och hur det kan vara att visa kärlek. Det var en lärdom som jag fick användning av när mina egna föräldrar låg för döden.

En annan person som stannat kvar hos Carolyn Jones är Tonia Faust, som arbetar på USA:s största högsäkerhetsfängelse. Hon ansvarar för ett hospiceprogram där personer som avtjänar livstidsstraff utbildas till volontärer för att vårda sina döende medfångar. Syftet är att se till att ingen ska behöva dö ensam, ens bakom murarna.

– De här personerna har gjort hemska saker. Men vad jag lärde mig i fängelset var att förmågan att bry sig om andra kan komma när som helst i livet. Jag minns särskilt en man som tränats av Tonia, och utvecklat en medmänsklighet han aldrig hade fått lära sig som barn. Genom att ta hand om andra kunde han till sist börja förlåta sig själv. Det var oerhört att få bevittna.

Alla erfarenheter har dock inte varit upplyftande, inskärper hon. Hon berättar om inspelningen av filmen In Case of Emergency (2020), som dokumenterar akutmottagningar runtom i USA. Första inspelningsdagen var hon med på ett nattskift på ett sjukhus i Paterson, New Jersey.

– Ett spädbarn förlorade livet den natten. Jag befann mig utanför rummet och lyssnade till föräldrarnas sorg.

Bara ett par minuter efteråt öppnades dörren till mottagningen, och en ung kvinna bars in, skadad efter en allvarlig bilolycka.

– Jag såg då hur sjuksköterskorna lämnade rummet där barnet just hade dött, torkade tårarna, direkt beredda att ta hand om den här nya patienten. Själv föll jag ihop på golvet och tänkte: ”Jag kommer aldrig att kunna göra den här filmen.”

De tusentals timmarna med projektet har inte bara lärt Carolyn Jones saker om livet, berättar hon. De har också förändrat henne, rent konkret och praktiskt. Framför allt har de gjort henne mer närvarande – hon fastnar inte längre lika lätt i grämelse över gårdagen eller oro för morgondagen.

– Det är en stor sak. Om du verkligen kan vara närvarande förändras allt. När du sitter ner med en sjuksköterska märker du det direkt. Jag har inte träffat någon som inte är autentisk och helt där i stunden.

När Carolyn Jones drog igång sitt stora projekt för femton år sedan var det alltså med föresatsen att förstå ”sjuksköterskans DNA”. Har hon lyckats?

På sätt och vis, svarar hon. Vad hennes filmer fångar upp, som ett grundackord bakom den vardagliga praktikens ibland kaotiska improvisationer, är dels en emotionell intelligens – den där förmågan att förstå och bemöta det mänskliga som hon själv upplevde under cellgiftsbehandlingen – men också en moralisk.

– De här personerna måste ta hand om människor oavsett bakgrund, religion eller politisk åskådning. Oavsett vem du är, är du för dem en medmänniska.

I en tid där motsatta politiska läger slipar vapnen allt vassare, och där mäktiga krafter odlar misstron mot institutioner och utsatta grupper, framstår den här moraliska intelligensen som en alltmer unik egenskap, säger hon – och en som vi andra kan lära av.

– Vi är omgärdade av en brist på hederlighet, det gäller inte minst i mitt land. Men om vi vill försöka kravla oss upp hur det här hålet, där vi inte förstår eller lyssnar på varandra, så har vi ett gäng utmärkta guider till hjälp.

Och hur har så många sjuksköterskor då tillgodogjort sig denna förmåga? Det handlar inte om gener, inskärper hon, eller ens nödvändigtvis om en i förhand högtstående godhet. Det viktigaste svaret är att de övar sig.

– Det är som en muskel. Om vi inte använder den förtvinar den. Sjuksköterskor tvingas använda den varje dag, när de måste lyssna på människor med helt andra livserfarenheter och värderingar än deras egna.

Övning, alltså. Hon hoppas också att hennes filmer kan fungera som inspiration.

– Vi kan argumentera för hur saker och ting borde vara tills vi blir blåa i ansiktet. Men om du lyckas beröra någon med en berättelse, med något vackert, underhållande eller lite roligt, någonting som tar sig under huden – då kan du förändra den personens syn på världen.

Hennes senaste försök åt det hållet är American Delivery från 2024, som utforskar den akuta krisen inom mödrahälsovården i USA. Dokumentären belyser höga dödlighetstal och brister i vårdstrukturen, men visar samtidigt på hopp och motståndskraft från mammor och förlossningspersonal.

Och snart kommer ytterligare en film. Där följer Carolyn Jones tre sjuksköterskor från Ghana, Indien och Filippinerna, som alla kommit till USA för att arbeta.

– Jag reser till deras hemländer, träffar deras familjer och försöker förstå vad de lämnade bakom sig och vad de bidrar med i vårt land. Förhoppningsvis kan filmen påminna tittarna om att migration är något helt normal och naturligt, och hjälpa dem att omfamna det.

Betyder det här alltså att The American Nurse Project kommer att fortsätta?

– Jag vet inte. Ibland tänker jag att vi borde sluta producera nytt material, och i stället se till att det som vi redan har skapat får ett långt liv – och att dess röster verkligen når människor.