Gruppträning ger äldre mening

Personcentrerad gruppträning får äldre att må bra. Men det behövs nationella riktlinjer, långsiktig finansiering och större jämlikhet mellan kommuner, enligt en ny avhandling.

Text: Ann-Cathrine Johnsson

Sjuksköterskor har en central roll i att främja fysisk aktivitet och social gemenskap för att förbättra äldres hälsa och välbefinnande. Det menar Daniella Dinse, som i sin avhandling undersökt gruppträning för äldre vid mötesplatser i kommunen, även känt som träffpunkter eller seniorcenter, utifrån ett personcentrerat perspektiv.

– Resultaten är främst relevanta för sjuksköterskor som arbetar hälsofrämjande och förebyggande med äldre personer, både i kommunal verksamhet och primärvård. Men att arbeta personcentrerat genom att involvera äldre personer i planering och utvärdering av aktiviteter är viktiga insikter för sjuksköterskor oavsett vilket område man jobbar inom, säger hon.

Fokus har legat på hur äldre personer upplever att delta i gruppträningen, hur aktörer planerar och organiserar träningen, både generellt och under covid-19-pandemin, samt hur vanligt förekommande mötesplatser med fysisk aktivitet är i Sveriges kommuner. Syftet har varit att ge kunskap som kan hjälpa kommuner att utveckla hälsofrämjande, jämlika och hållbara insatser på detta område.

– Jag har även studerat vilka faktorer som påverkar utbudet av fysisk aktivitet som erbjuds i kommunerna, berättar Daniella Dinse, som tycker att varit givande att som sjuksköterska ha kunnat forska på ett område som rör både hälsopromotion och personcentrering.

– De är ju båda centrala begrepp för vår profession.

236 kommuner och sju stadsdelar från Sveriges största kommun deltog i kartläggningen, vilket motsvarar 81 procent av alla Sveriges kommuner.

Resultatet visade att gruppträningen upplevdes bidra till bättre fysisk hälsa för de äldre, men även till ett ökat psykiskt välbefinnande och social gemenskap. Med tanke på dessa positiva effekter, så är det viktigt att kunna fortsätta delta över tid, menar Daniella Dinse.

– Deltagarna beskrev att meningsfulla relationer skapades i samband med gruppträningen och de upplevde att det skedde i en trygg och inkluderande miljö.

Om gruppträningen anpassades efter individuella behov och förmågor stärktes motivationen och möjligheten att den äldre fortsatte vara aktiv.

– Det kan handla om att utgå från den äldres egna mål, intressen och livssituation, att anpassa den fysiska aktiviteten efter individens funktionsnivå och önskemål eller att involvera de äldre i beslut kring utbudet av gruppträningen på mötesplatserna.

Daniella Dinse vill också lyfta fram att de äldre som deltog i träningen ofta generellt var relativt aktiva och att det därför gäller att identifiera äldre som inte själva söker sig till mötesplatser samt erbjuda stöd att ta sig dit. Aktiviteter behöver också anpassas för personer med större funktionsnedsättning.

En mindre positiv del av resultatet visade att de äldre ofta inte var delaktiga i beslut som rörde gruppträningen på en mer strukturell nivå. Daniella Dinse kunde också se att alla kommuner inte erbjöd mötesplatser med fysisk aktivitet och att utbudet varierade betydligt.

– Det fanns tydliga skillnader i tillgången mellan kommunerna och det var inte en jämlik förekomst över landet, vilket väcker frågor kring att äldre personers möjligheter till ett aktivt och hälsosamt åldrande är beroende av i vilken kommunen de bor.

Det blev också tydligt att samarbete mellan kommunen, civilsamhället och andra aktörer var avgörande för att kunna erbjuda ett varierat och hållbart utbud av gruppträning, liksom kompetens hos ledare och långsiktig finansiering. Även tillgång till lokaler och mötesplatser var en viktig förutsättning.

– När det gäller samverkan mellan aktörer kan sjuksköterskor ha en viktig roll i att skapa kontakter med mötesplatser och frivilligorganisationer, lotsa patienter vidare till lokala aktiviteter och delta i samverkansmöten mellan vård och kommun, säger Daniella Dinse, som också blev varse att det fanns brister när det kom till lämpliga utvärderingsinstrument.

– Jag blev förvånad över att systematiska utvärderingar av aktiviteterna och individuella hälsoförbättringar inte gjordes i större utsträckning, konstaterar hon.