Utvisades – men fick en andra chans

Efter flera års arbete på Centralsjukhuset i Kristianstad fick sjuksköterskan Dyako Ghafoor ett utvisningsbeslut, trots fast jobb och en välordnad livssituation.
– Hela vården skriker efter personal. Det är omöjligt att förstå logiken, säger han.

Den 28 februari 2025 fick Dyako Ghafoor ett mejl från sin advokat: ”Vi har fått beslut från Migrationsöverdomstolen, ovanligt snabbt. Tyvärr var det ett nytt avslag – vilket betyder att du måste lämna Sverige inom fyra veckor från i dag.”

– Där insåg jag att alla dörrar var stängda. Det var den sista överklagan jag kunde lämna, så jag skulle inte få någon andra chans, berättar han.

Det första som möter en i Dyako Ghafoors lägenhet utanför Kristianstad är ett stort inramat foto på honom och hans fru Tina. När han fick det där beskedet i februari skulle de snart gifta sig, och han jobbade som fast anställd sjuksköterska på Centalsjukhusets njur-, mag- och tarmavdelning.

– Ändå ansågs inte min anknytning till Sverige som tillräckligt stark. Vad räknas då som anknytning?

Att han bokstavligen brukade dra på sig gult och blått för att som landslagsman representera landet i bodybuilding gjorde ingen skillnad.

Ytterdörren öppnas och hans fru kommer upp från tvättstugan. De berättar tillsammans hur de planerade att åka till Kurdistan, där Dyako Ghafoor kommer ifrån, försöka undkomma de som vill honom ont där, och snabbt ta sig vidare till ett annat land, utanför EU.

– Börja om igen. Lära sig ännu ett nytt språk…

Dyako Ghafoor ler när han talar, men ett par gånger undslipper det honom att ord inte kan beskriva vad han har gått igenom.

Han har svårt att förstå utvisningsbeslutet. Och det är han inte ensam om. Sjuksköterskekollegorna på den avdelning där han jobbar hotade att säga upp sig, när de fick höra om det. De berättade i radio och tidningar om hur viktig Dyako Ghafoor var för verksamheten, och hur han månade om patienterna. ”Han är den bäste vi har”, sade någon.

När vi kommer in på dem ler han ännu bredare.

– De var beredda att göra vad som helst för att jag skulle få stanna. Demonstrationer, namninsamlingar – de hade så många idéer.

Chefen var lika upprörd hon, och stöttade medarbetarna i deras beslut, men menade samtidigt att det knappast skulle tjäna något till att de alla sade upp sig. Dyako Ghafoors framtid låg ju inte i regionens händer. Inte heller Dyako Ghafoor själv tyckte att det var någon vidare bra idé – särskilt inte ur patienternas perspektiv.

Han rev alla uppsägningslapparna inför kollegorna.

– Vi har fantastiska specialistsjuksköterskor på vår avdelning, och utan dem skulle patienterna hamna i kläm. Det var inget jag ville. Jag hade ju valt att bli sjuksköterska för att kunna stödja mina patienter – inte ställa till det för dem.

Att Dyako Ghafoor skulle arbeta inom vården har alltid varit självklart för honom. I barndomen tillbringade han mycket tid på apotek, som i Irak ofta drevs av läkare.

– Hyllorna var fulla av mediciner, och bakom ett draperi fanns ett litet rum. Var man förkyld gick man dit och fick en spruta av något som bara kallades ”blandningen”. Men mest av allt minns jag stetoskopen, som jag brukade får leka med.

Även hans mamma påverkade yrkesvalet. Hon kom till Sverige 2012 som arbetskraftsinvandrare, och blev efter några år svårt njursjuk. Läkarna gav henne få förhoppningar, men mot alla odds återhämtade hon sig väl.

– Efter det ville jag på något sätt skänka hopp till andra familjer och ge tillbaka något av det vi hade fått från den svenska vården.

Vägen till jobb var dock lång. Dyako Ghafoor anlände till Sverige 2016, arton år gammal, tillsammans med sin pappa och syster. Han började ett introduktionsprogram för unga nyanlända, och efter tre månader klarade han ett stort test med högsta betyg. Kunskapskurvan fortsatte på samma branta sätt, och det krävdes inte mer än ett drygt år på Komvux innan han kunde söka högre utbildning.

Parallellt med studierna arbetade han: som personlig assistent, i butik och på restaurang. Även under åren på högskolan var han i tjänst på heltid, utan möjlighet till CSN-lån.

– När det var pandemi jobbade jag både inom industrin och som vak inom vården. Jag minns särskilt min första patient – en svårt sjuk äldre man. Jag kunde inte göra mycket mer än att hålla handen och lugna honom.

Efter termin tre kunde han hoppa in som undersköterska, och var på sjukhuset på hundra procent. Främst natt. Den perioden var hans mest intensiva i livet, berättar han.

– Jag slutade halv åtta på morgonen, åkte hem, duschade och var i skolan till klockan nio. När det var tävlingsperioder i bodybuildingen klämde jag dessutom in en träning däremellan.

När Dyako Ghafoor fick det där ödesdigra mejlet hade det gått åtta år sedan han kom till Sverige. Han hade knappt hunnit stanna upp och andas, på grund av alla studier och allt arbete, och plötsligt var han inte längre välkommen, arbete och en karriär i det svenska landslaget till trots. Varför?

Bakgrunden är komplicerad, men i korthet förlorade familjen sin rätt att vara kvar i landet när hans mamma blev sjuk och tjänstledig. Då tog i stället pappans anställning över som grund för tillstånden, vilka förlängdes i flera omgångar – tills Migrationsverket bedömde att hans inkomst inte längre var tillräcklig.

Anledningen var att pappan drabbats av en arbetsplatsolycka och blev sjukskriven under några månader, men enligt Dyako Ghafoor fanns det felaktigheter i ärendet som gjorde att inkomsten blev för låg.

– Vi överklagade till Migrationsöverdomstolen, men förgäves.

Dyako Ghafoor försökte efter motgången söka arbetstillstånd för sin egen del, men det kan man bara göra utanför landets gränser. Och så var det det här med hans anknytning – som alltså inte ansågs tillräckligt stark för att ligga till grund för ett undantag.

– Det såg verkligen mörkt och helt hopplöst ut. Men så fick jag ett tips…

Det var en vän som fått en idé. Sedan Dyako Ghafoor och hans syster – som studerar till civilekonom – båda träffat svenska partners hade det vuxit fram en hotbild mot dem i Kurdistan. Kanske kunde den utgöra grund för att ändra ansökan om uppehållstillstånd – från arbetskraftsinvandring till asylsökande?

– Vi trodde egentligen inte så mycket på det, men skickade in massor av bevis: alla konversationer jag haft med min sambo sedan 2019, bilder – allt.

Nej, de hade inte några förväntningar på ett positivt resultat. Men så en kväll i augusti ringde telefonen. Dyako Ghafoor var tillsammans med sina föräldrar, och som vanligt under den här perioden var de alla oroliga och rastlösa.

I luren fanns hans advokat – ännu en gång med ett avgörande besked.

– Hon var jättehajpad, jätteglad, och skrek: ”Ni har fått stanna kvar i Sverige, hela familjen!” Jag kunde inte andas. Det var som en dröm. Mina föräldrar började gråta och kunde inte säga ett enda ord.

Nästan lika glada blev hans kollegor. Han tar fram telefonen och visar en film på hur han möter dem med en champagneflaska. När han berättar vad som har hänt kastar de sig runt armarna på honom.

Dyako Ghafoor ler. Nu har all stress släppt, berättar han. All? Han nickar. Hans fru kan knappt hålla tårarna tillbaka.

– Jag har nog en del stress kvar i mig, säger hon.

Ja, det är svårt att hitta ord för den ovisshet de levt med, medger Dyako Ghafoor. Men det finns kroppsliga symptom som kan vittna: själv kopplar han högt blodtryck (hela familjen, utom systern), diabetes (mamman) och flera andra åkommor till den långvariga ångesten och sömnbristen.

Hur höll han ihop? Genom att fokusera på de delar av livet han faktiskt kunde kontrollera. Sådana finns alltid, intygar han, även i en radikal ofrihet. I hans fall handlade det dels om bodybuildingen. Mellan nattpasset och morgonlektionen stod han framför speglarna på gymmet. Lade upp dieter inför världsmästerskap. Drömde om medaljer.

Och så jobbet, så klart. Han berättar hur något av tyngden alltid lättade från honom när han kom in på avdelningen.

– Att kunna hjälpa en annan människa med enkla saker, som att ta sig till toaletten – något självklart för mig, men inte för den som inte kan röra sig – gjorde mig lugn och gav mig mening.

Så vad tänker han nu i efterhand om den process han själv har gått igenom? Logiken i den är svårgenomtränglig, säger han.

– Hela vården skriker efter personal: sjuksköterskor, läkare, undersköterskor. Man hör så många som utbildar sig eller redan har ett arbete, men som ändå måste lämna Sverige. Varför?

Sedan han fick sitt uppehållstillstånd har hans avdelning fått en hel del samtal från vårdpersonal runtom i landet, som hotas av utvisning. De vill veta hur han har gjort för att få stanna.

– Bilden i media är att utlänningar som kommer hit är kriminella och skjuter varandra. Man ser inte alla dem som utbildar sig och arbetar. På min avdelning jobbar 25 personer, och av dem är sex personer helsvenska.

Dyako Ghafoor fick till sist ett positivt besked. Men uppehållstillståndet är tidsbegränsat till tre år, vilket numera är standard för flyktingar. Vad som händer efter det orkar han inte fundera över nu, säger han. Han ler.

– Vi skippar de tankarna i två–tre år, så får vi se sedan.