”Akademisk kompetens behövs i alla led”

Tydliga karriärstegar, förenade anställningar och starkare klinisk forskning ska locka sjuksköterskor att stanna i yrket. Men utvecklingen går långsamt och det saknas fortfarande strukturer för hur sjuksköterskornas forskning ska integreras i vården.

Text: Lotta Engelbrektson

Det tog nästan tjugo år inom ambulanssjukvården innan Veronica Lindström fick möjlighet att arbeta som många läkare gjort i årtionden – med en tjänst som förenar klinik och akademi. Sedan tre år tillbaka är hon professor vid Umeå universitet och samtidigt knuten till Region Västerbottens ambulanssjukvård.

– Det är först nu jag verkligen kan integrera forskning och praktik. Om jag hittar ett kliniskt problem kan jag direkt fundera på hur det kan undersökas vetenskapligt. Verksamheten får tillbaka resultat som faktiskt går att använda, säger hon.

För Veronica Lindström var steget också geografiskt. Efter ett långt arbetsliv i Stockholm – inom ambulansen, deltidstjänster, timmar, akademi och flera arbetsgivare – stod det klart att regionens strukturer inte tillät den form av kombinationstjänst hon önskade sig.

Veronica vände blicken norröver.

– I Umeå såg både universitetet och regionen vinsten med en kombinationstjänst. Det finns en ömsesidighet som alla vinner på, säger hon.

I dag är hennes anställning fördelad mellan två kontor och två kulturer. Hennes huvudarbetsgivare är universitet och regionen är samarbetsparter. Arbetet är intensivt, men ger henne en ovanlig möjlighet, att vara både forskningsledare och en del av verksamhetsutvecklingen.

– Jag är inte inne i ambulansbilen längre, även om jag saknar patientkontakten ibland. Men jag deltar i ledningsgrupper, arbetar med patientsäkerhetsfrågor, utvecklar strukturer och stöttar doktorander. Det viktiga är att forskningen ligger nära patienten, säger hon.

Just det sista återkommer Veronica – som också sitter i vetenskapliga rådet i Svensk sjuksköterskeförening – till flera gånger. När forskningen blir verklighetsnära blir resultaten också relevanta för vården.

– Men förenade anställningar måste vara strukturerade och långsiktiga, vilket kräver ömsesidighet och tydliga avtal, säger hon.

Elisabeth Carlson, professor i vårdvetenskap vid Malmö universitet och ledamot i Svensk sjuksköterskeförening har länge forskat om hur sjuksköterskans profession kan stärkas.

Hon har samma åsikt som Veronica. Formaliserade karriärvägar och förenade anställningar är centrala för att sjuksköterskor ska kunna utvecklas och vilja stanna kvar i yrket.

– Vi ser exempel där vissa regioner byggt upp system med stabila karriärstegar. Men fler regioner skulle behöva utveckla tydligare möjligheter för sjuksköterskors karriärer, samtidigt som de kan fortsätta sitt patientnära arbete, säger hon.

När regionerna inte kan erbjuda förenade anställningar och frigöra tid för forskning, söker disputerade sjuksköterskor sig oftast till lärosätena och verksamheterna riskerar att förlora kompetens.

– Ju fler möjligheter sjuksköterskor har att kombinera akademi med kliniskt arbete, desto bättre för patienterna och professionen, säger hon.

Elisabeth Carlson varnar för tendenser som riskerar att försvaga sjuksköterskans professionella mandat. Hon menar att en akademisk utbildning är en förutsättning för kritiskt tänkande och självständiga beslut i det patientnära arbetet, där sjuksköterskan har en tydlig ledar- och beslutsroll.

– Stora internationella studier visar att en högre utbildningsnivå bland sjuksköterskor hänger samman med färre avvikande händelser i vården. I slutändan handlar den här diskussionen om vinster för patienterna, säger hon.

Elisabeth Carlson tycker däremot att utvecklingen går för långsamt. Att många fortfarande lever kvar med föreställningen att akademin är något som finns vid sidan om den kliniska verksamheten. Hon ser förenade anställningar som den bästa lösningen att komma framåt.

– En modern vård behöver akademisk kompetens i alla led. Utan den riskerar besluten att fattas på känsla och tradition istället för evidens, konstaterar hon.

Anna Ericsson, specialistsjuksköterska i anestesi och adjunkt vid Malmö universitet, har tillsammans med kollegorna Mia Hylén, Rebecka Striberger, Lotta Sjögran och Maria Samuelsson kartlagt hur disputerade sjuksköterskor arbetar och vilka möjligheter de har haft att stanna kvar inom vården efter sin disputation.

– Det började som ren nyfikenhet när vi själva var doktorander. Vi ville undersöka om det gick att kombinera kliniskt arbete med forskning, och hur andra hade gjort, säger hon.

De skickade ut en enkät till totalt 274 disputerade sjuksköterskor, och 143 av dem deltog. Resultatet av studien visade sig vara nedslående.

Majoriteten av deltagarna hade lämnat kliniken för universitetet efter disputationen, trots att de gärna hade velat fortsätta ha en klinisk förankring. Strukturerna för en förenad anställning hade – helt enkelt – inte funnits att tillgå på hemorten.

– Ungefär hälften av de svarande hade önskat någon form av delad tjänst, för att kunna arbeta både kliniskt och akademiskt. Men det hade inte fungerat eftersom det saknades en struktur för en sån lösning, säger Anna Ericsson.

Där det hade funnits en utväg hade den oftast uppstått på individuell nivå, genom en förstående chef som ville hitta ett sätt att kunna behålla sjuksköterskan på sin klinik.

– Vad som saknas är en nationell struktur, så att inte varje region eller klinik behöver snickra ihop sina egna anställningar, säger Anna Ericsson.

En practice-based modell är ett organisatoriskt upplägg för hur vården och akademin kan samarbeta och skapa realistiska karriärvägar. Eftersom många disputerar sent i livet måste modellen fungera för olika karriärresor. Modellen kan till exempel innebära att sjuksköterskan kombinerar sin tid mellan forskning och klinisk arbete, med tydliga mål för både patientvård och vetenskapliga projekt.

– En del disputerade sjuksköterskor har idag två anställningar, vilket gör att semester, arbetsvillkor och pension kan bli komplicerade. Jag ser någon form av förenade anställningar, enligt en tydlig nationell struktur, som den enda lösningen, säger Anna Ericsson.

Björn Eriksson, generaldirektör på Socialstyrelsen och ordförande i Nationella vårdkompetensrådet, är inne på samma linje. Han pekar på flera problem som sätter käppar i hjulet på sjuksköterskornas karriärvägar – brist på postdoktorala tjänster, otydliga karriärstegar och organisationer som inte fångar upp forskande sjuksköterskor.

– Karriärvägarna måste ge utrymme för både klinisk spetskompetens och akademiska möjligheter, så att sjuksköterskor kan växa i yrket och patienterna få evidensbaserad vård, säger han.

Vårdkompetensrådet har nu tagit fram en 25-punktsplan med åtgärder för kompetensförsörjning och tydligare karriärstegar. Just förenade anställningar bedöms vara en av de viktigaste punkterna.

I våras fattade riksdagen beslut om att även biträdande lektorer ska kunna ha förenade anställningar, vilket tidigare var exklusivt för professorer och lektorer.

– Den här förändringen öppnar för att fler kan påbörja sin akademiska karriär långt tidigare, säger Björn Eriksson.

Målet med planen är att kommuner, regioner, statliga myndigheter, universitet och högskolor ska samverka för en långsiktig kompetensförsörjning inom vården. Det handlar om allt från planering och uppföljning till samordning av utbildning och arbetskraft.

– Nu håller vi som bäst på med implementeringen. I den här fasen arbetar vi tillsammans med de regionala vårdkompetensråden för att se vilka problem och utvecklingsbehov som finns – från grundutbildning och VFU-platser till förenade anställningar.

Förslaget att korta sjuksköterskeutbildningen, till två år, som lagts fram i Moderaternas ekonomipolitiska arbetsgrupp, är inget som Socialstyrelsen har tagit ställning till.

– Men generellt har akademiseringen av utbildningen varit bra och viktig, plus att den är i linje med Nationella vårdkompetensrådets rekommendationer, säger Björn Eriksson.

Veronica Lindström, Elisabeth Carlson och Anna Ericsson reagerar på samma sätt på förslaget från Moderaterna, som de tycker speglar en föråldrad syn på sjuksköterskeyrket som profession.

– Vården blir alltmer komplex, patienterna lever längre och har fler diagnoser, vilket ställer ännu högre krav på hur vi använder vetenskaplig evidens i praktiken. Att förkorta utbildningen skulle vara att backa i tiden, säger Elisabeth Carlson.