Etiska utmaningar i intensivvården

När intensivvård övergår till palliativ vård möter sjuksköterskor komplexa etiska dilemman. En ny doktorsavhandling undersöker sjuksköterskors och anhörigas erfarenheter av vård i livets slutskede.

Text: Jenny Ryltenius

I sin doktorsavhandling har Lena Palmryd, som själv arbetar som intensivvårdssjuksköterska, bland annat studerat hur sjuksköterskor upprätthåller patientens integritet. Ett av hennes viktigaste resultat är att sjuksköterskorna hade svårt att formulera vad integritet egentligen är.

– Trots att det är ett kärnvärde i omvårdnaden tycker sjuksköterskorna inte att de etiska riktlinjer som finns, är till någon hjälp i den kliniska vården, säger Lena Palmryd.

Hälso- och sjukvårdslagen kräver hänsyn till patientens integritet, men definierar varken begreppet eller hur det ska tillämpas, menar Lena Palmryd, som efterlyser tydligare beskrivningar av de begrepp som används – men också fler möjligheter för sjuksköterskor att reflektera över de etiska utmaningar som finns inom palliativ vård.

– Genom reflektion, diskussioner och utbildning kan sjuksköterskor sätta ord på begrepp som integritet, personcentrerad vård och bemötande – och skapa gemensam förståelse, säger Lena Palmryd.

Sjuksköterskorna stötte även på etiska utmaningar när det handlar om beslut kring att avbryta den livsuppehållande behandlingen. Särskilt svårt var det i situationer när patienten själv ville avbryta, trots potential för förlängt liv.

I sitt eget arbete som intensivvårdssjuksköterska märkte Lena att det fanns en osäkerhet kring hur sjuksköterskor bör bemöta närstående till patienter som vårdas i livets slutskede.

– Detta var en bidragande orsak till att jag även ville ta reda på vilket bemötande de anhöriga själva önskar och hur de upplever vården på intensivvårdsavdelningen.

I intervjuer med 22 anhöriga framkom att de var nöjda med sjuksköterskornas medkännande och att de tidigt, och respektfullt, fick information om patientens kritiska tillstånd. De värdesatte också möjligheten att välja om de ville vara närvarande vid patientens död eller inte.

Samtidigt upplevde många att patienterna hade ont i onödan. De anhöriga efterlyste även mer känslomässigt stöd, tydlig information och möjlighet att vara delaktiga i beslut om vården.

– Trots dessa brister var familjemedlemmarna generellt mer nöjda med vården än vad jag trodde att de skulle vara.

I resultatet framkom även att anhöriga, inför en organdonation, inte alltid uppfattat att patienten var död innan organen plockats ut. Detta bekräftades även av sjuksköterskorna.

– Vid det uppföljande samtalet, efter att organdonationen var genomförd, kunde anhöriga fråga när patienten hade avlidit. Min slutsats av detta är att muntlig information behöver upprepas vid flera tillfällen, säger Lena Palmryd.