Vietnamkrigets tysta offer

50 år efter Vietnamkrigets slut lider fortfarande människor av vapnen som användes. På vårdhem runt hela Vietnam lever tusentals offer för Agent Orange och andra nervgifter – gravt fysiskt och neurologiskt handikappade, med betydande vårdbehov livet igenom. Omvårdnadsmagasinet besökte Vietnamkrigets tysta offer.

Text och bild: Joakim Rådström

Vackert inbäddat en prunkande parkmiljö i Vietnams myllrande huvudstad Hanoi ligger Vietnam Friendship Village. Som vårdboende en harmonisk oas, men med en mörk och förödande tragedi i bakgrunden.

De som bor här är nämligen överlevare i flera generationer efter USA:s kemiska krigföring under Vietnamkriget. Människor som utsattes för gifterna och sedan fick barn förde ovetande över skadorna till kommande generationer. Redan finns det barnbarnsbarn till de först drabbade som lever med effekterna av kemkrigföringen i Vietnam.

Centret grundades 1992 av den amerikanske Vietnamveteranen George Mizo, som själv gick bort i följderna av skador från Agent Orange.

På Vietnam Friendship Village kan vietnamesiska krigsveteraner träffas och umgås, och människor i alla åldrar som blivit sjuka och handikappade av Agent Orange-exponering få vård och rehabilitering. Boende med större behov behöver dock hänvisas vidare eller, vilket fortfarande är alltför vanligt, tillbaka till sina familjer för krävande vård och omsorg i hemmet.

Anledningen till giftbesprutningen var att den amerikanska militären ville avlöva skogarna där den nordvietnamesiska, kommunistiska FNL-gerillan ansågs gömma sig. Olika medel användes, varav det överlägset mest kända och vanligaste kom att bli känt under namnet Agent Orange.

– Offren för Agent Orange har många, många svårigheter och utmaningar i sitt dagliga liv. Som sjuksköterska har jag en chans att hjälpa dem att förbättra sitt liv, berättar Vu Thi My Tho, som arbetar på Friendship Village.

Hon och sjuksköterskekollegan Pham Thi Thuan, arbetar på centret med inriktning mot rehabilitering av Agent Orange-skadade krigsveteraner, barn och ungdomar. I uppdraget ingår även medicinering, att ge injektioner samt allmän omvårdnad. Tre gånger i månaden behöver de tillbringa natten på boendet, för att täcka nattbemanningen.

De boende på Friendship Village är samtidigt relativt friska. Andra organisationer tar hand om patienter med väsentligt allvarligare sjukdomar och funktionsnedsättningar.

Till dags dato har den amerikanska Veterans Administration (VA) identifierat över 50 sjukdomar som anses associerade till exponering av Agent Orange. Med på listan finns ett flertal cancerformer, reproduktionsproblem, olika hudsjukdomar, respiratoriska sjukdomar och neurologiska störningar.

– Offren har vanligen allvarliga sjukdomar, missbildningar och funktionshinder, men kan inte få hjälp från vården. De kan inte gå i skolan eller integreras i samhället, utan behöver hjälp genom hela livet, förklarar Do Hong Lam, vice ordförande för Vietnam Association for Victims of Agent Orange (VAVA).

Organisationen arbetar dels med att mobilisera resurser för att hjälpa offren för den kemiska krigföringen, dels med att kämpa för rättvisa. De uppskattar att över tre miljoner vietnameser drabbades av skadeverkningarna av gifterna.

– Det är framför allt hos andra och tredje generationens överlevare som man ser effekterna. Hos den första generationens överlevande har giftet ofta bara lagrats inne i kroppen, säger Do Mai Khanh, internationell samordnare på VAVA.

Tillsammans med Do Mai Khanh åker vi till ett av organisationens vårdboenden ute på landsbygden. Här bor 124 efterlevande till drabbade av de amerikanska giftbesprutningskampanjerna – alla permanentboende, på grund av sina grava handikapp.

På detta center arbetar 63 personer, vilket i princip innebär en anställd per två boende. Alla bor antingen nära centret eller sover kvar under arbetsveckorna för att sedan åka hem till helgen.

Arbetsdagen är vanligen åtta timmar, men övertid är vanligt. Vietnamesisk arbetslagstiftning sätter vanligen en gräns på max 200 övertidstimmar om året, men tillåter upp till 300 timmar i särskilda fall – och det är denna högre gräns som gäller på centret vi besöker.

– Vi har inte tillräckligt med personal. Men vi tävlar inte heller med höga löner. Vi bedriver välgörenhet för personerna som bor här. Man behöver ha den inställningen – att man tänker på offren, konstaterar Le Thanh Bien, som är chef för centret.

Samtidigt menar han att det även i Vietnam höjts röster bland vårdpersonal för bättre villkor och högre löner, i likhet med den kamp som förts i Sverige.

– Vi har ungefär samma lönenivå som andra, men vårt jobb här är nog lite svårare, säger Khuat Thi Van Anh, som är sjuksköterska med fysioterapeutbefogenhet på centret, och med över 20 års arbetserfarenhet.

När det gäller läkare har det varit vanligt att man kommer hit för motsvarande AT-tjänstgöring, men sedan flyttar till större orter och tar upp en tjänst med högre lön.

Nguyen Van Thuan är utbildad socialarbetare och ansvarig för verksamheten – matrutiner, mediciner, aktiviteter, personlig hygien och annat – på avdelningen för de svårast sjuka. Här sitter eller ligger de boende på galonöverdragna madrasser i sängramar, tittar sig omkring, uttrycker sig med olika ljud eller fördriver bara dagarna i håglös existens.

En TV står på i bakgrunden medan Nguyen Van Thuans kollega byter blöja på den boende Tran Trung Hieu.

Hur påverkar det ens situation och mående som anställd att varje dag arbeta med personer som aldrig någonsin kommer att bli bättre? Att alltid orka ge lite omtanke, kärlek och respekt, trots att det ibland kan kännas tröstlöst? Nguyen Van Thuan svarar med hänsyftning till krigets roll för Vietnams identitet.

– Först och främst är det ett ansvar att arbeta med de boende. Hur kan vi som land bygga upp det här centret? Hur kan vi gottgöra dem för deras uppoffringar, svarar han och ger den boende Hoang Xuan Truong en kram och ett leende.

Uppoffringar som Nguyen Van Thuan vill bidra till att återgälda i någon mån: han har redan jobbat här i 17 år. Likt sin chef bor han dessutom på centret under hela arbetsveckan och åker bara hem över helgen till sin familj, som bor sex mil bort.

Situationen för de boende ser emellertid olika ut från fall till fall, och många kan delta i rehabiliterings- och träningsprogram. På en avdelning träffar vi de boende Nguyen Thi Hang och Nguyen Thị Doan under ett träningspass med handpedalcyklar.

– Hello! hälsar Nguyen Thi Doan glatt.

Nguyen Thi Hang är blind men har mycket god hörsel och hör när vi närmar oss. Först är hon lite skygg och vänder sig bort när vi först hälsar på duon, men kommer sedan fram igen tillsammans med sjuksköterskorna på avdelningen. Bui Thi Quy gör å sin sida karskt segertecknet från sin rullstol.

Även om deras funktionshinder begränsar dem starkt i vardagen har de en relativt bra tillvaro här på centret. Familjer vars behövande anhöriga inte får plats på vårdboende hänvisas vanligen till att själva ge vård och omsorg i hemmet. I den vietnamesiska kontexten innebär det i så fall oftast att de göms undan, utan möjlighet till aktivering, rehabilitering och kognitiv träning.

– Den starka buddhistiska basen här får människor att tänka att personer med funktionshinder har gjort något fel eller syndat i sitt tidigare liv. Det gör det också svårt att integrera dem i samhället, säger Don Tuan Phuong, grundare och ordförande för Volunteers for Peace Vietnam (VPV).

Tillbaka till Vietnam Friendship Village. Pham Duc Thuan, som lever med funktionsnedsättningar genom nedärvda Agent Orange-skador, följer glatt intervjun med sjuksköterskorna i rehabrummet. Han har gjort stora framsteg på gåbandet. Lille Nguyen Duc My, som ganska nyligen anlänt till Friendship Village, ger ett lite osäkrare intryck, men fortsätter ändå oförtrutet sin gångträning.

Hälsan förbättras olika bra för veteraner och för barn och ungdomar, menar Vu Thi My Tho. Veteraner, som kanske kan ha smärta i ryggen, förbättras ganska snabbt så snart de fått smärtbehandling och rehabilitering.

För barn ser det ofta annorlunda ut. Föräldrar kommer vanligen in med Agent Orange-drabbade barn i ett relativt sent skede, vilket gör att det tar längre tid att arbeta upp deras kognitiva färdigheter.

– Det kan ta år innan man ser förbättringar, förklarar Vu Thi My Tho.

Anledningarna till att Vu Thi My Tho ville bli sjuksköterska är två. Dels för den tillfredsställelse hon känner när hon utför det här jobbet, dels för att hon vet att många krigsveteraner, barn och människor i allmänhet, har påverkats av Agent Orange.

Hon har tre års högskoleutbildning i bagaget, liksom flera års praktisk tjänstgöring på Friendship Village.

– Vi har också kunnat läsa till kurser i omvårdnad på deltid genom Friendship Village, berättar Pham Thi Thuan, som studerat sjukvård och fysioterapi i tre år på högskola.

Löneaspekten är sekundär för både Vu Thi My Tho och Pham Thi Thuan. Till skillnad från i Sverige tjänar de trots sin specialistkompetens mindre än vad sjuksköterskor på de stora, moderna sjukhusen i stan gör. Så är å andra sidan många sjukhus privatiserade i Vietnam, vilket innebär att sjukhusen kan ta ut mer i betalt för vården. Initiativ för att vårda Agent Orange-offer drivs däremot mestadels i allmän regi.

USA har hittills duckat allt offentligt ansvar för Agent Orange-katastrofen, åtminstone i rättslig mening. I stället arbetar landet bland annat med biståndsinsatser till offren, samt att koka exponerad matjord i specialugnar i flera månader enligt avancerade rutiner som ska avlägsna gifterna en gång för alla.

– Äter man grönsaker eller fisk från ett förgiftat område blir man exponerad för det, förklarar Don Tuan Phuong.

Att insatserna sker inom en biståndskontext snarare än som en följd av en rättslig process har en tydlig förklaring.

– Om man erkänner något blir det ett prejudikat. Då öppnar man dörren för rättsliga tvister, berättar Latesha Thornhill, som är volontär hos VPV från just USA.

– En nota som onekligen skulle bli extremt kostsam för den amerikanska regeringen. I stället skickas den tillbaka till Vietnam, för landets befolkning att fortsätta betalas av kommande generationer.