”Jag har svårt att hålla tyst”

Det humanitära arbetet sker i allt större motvind, Parallellt med att nöden når rekordnivåer försvåras insatserna, konstaterar Jon Gunnarsson Ruthman, sjuksköterska och ny ordförande för Läkare utan gränser.

Text: Tim Andersson

Vi befinner oss i en ny världsordning. Det konstaterar Jon Gunnarsson Ruthman, legitimerad sjuksköterska och sedan ett par månader tillbaka ordförande för Läkare utan gränser. Han tar emot Omvårdnadsmagasinet på kontoret. Det är en solig dag i Stockholm, och en mörknande värld där utanför.

– Vi har tidigare haft en världsordning byggd på internationella regler, där stater tog beslut baserade på mänskliga rättigheter, eller åtminstone försökte få det att låta så. Allt det håller på att vittra sönder nu.

När vi har satt oss ned i ett av konferensrummen, döpta efter oroshärdar runtom i världen, radar Jon Gunnarsson Ruthman upp sprickorna i ordningen. Hur vi behandlar flyktingar. Hur demokratier trampar på internationell rätt. Och mest förödande: krigen, i Ukraina och Mellanöstern. Han tvekar inte att kalla det som Israel gör i Gaza för ett folkmord.

– Stater, som har juridisk skyldighet att agera redan vid misstanke om något sådant, håller tyst. Vi har sagt ”aldrig mer” – men nu är vi där igen.

Läkare utan gränser har i dag omkring 450 projekt i 74 länder och 69 000 anställda. Från Sverige åker ett 60-tal som utsända varje år för att verka där behoven är som störst.

Men det humanitära arbetet sker i allt större motvind. Parallellt med att nöden når rekordnivåer, försvåras insatserna. Om de inte kriminaliseras hindras de. Ett konkret exempel är att det har blivit svårt för sök- och räddningsfartyg att hitta hamnar i Medelhavet.

Samtidigt krymper resurserna. På grund av USA:s politiska omläggning har världens samlade bistånd under året minskat med 40 procent.

– Vår organisation påverkas inte direkt, eftersom vi i princip inte tar emot något statligt stöd. Vi finansieras av sju miljoner individuella givare, företag och stiftelser världen över. Men vi berörs ändå, eftersom många av våra samarbetspartners drabbas. När pengarna försvinner, försvinner även samarbeten.

Han nämner till exempel den näringsrika jordnötspasta som används för att behandla undernärda barn, bland annat i Nigeria. Produkten har tidigare subventionerats av USAID, men det stödet har dragits tillbaka.

– I dagsläget finns bara ett lager kvar, som beräknas räcka i två till tre månader. Därefter kan tillgången försvinna helt från världsmarknaden. Utan en snabb lösning riskerar miljontals barn i akut behov av näringsbehandling att drabbas.

Nej, det är ingen enkel tid att ta över ordförandeskapet för Läkare utan gränser. Men desto viktigare. Det finns en hel del som måste göras. Organisationen kan behöva prioritera arbetet tydligare framöver, kanske dra sig tillbaka från stabilare områden för att fokusera på de mest akuta.

Defensivitet är dock inte det enda svaret. Jon Gunnarsson Ruthman har fått ett mandat, och med det i ryggen ska han höja rösten i offentligheten. Det passar bra för en person som aldrig kunnat hålla tyst.

– Jag känner att alla stora val jag har gjort och alla erfarenheter som jag har med mig på något sätt har förberett mig inför den här rollen.

Jon Gunnarsson Ruthman blev till i ett palestinskt flyktingläger i norra Libanon. Hans föräldrar arbetade där under inbördeskriget – mamman som sjukgymnast, pappan som fotograf – och deras berättelser från den tiden kom att prägla hans egna livsval.

Det var dock först efter en resa i norra Argentina 2006 som han bestämde sig för att bli sjuksköterska med världens humanitära katastrofer som fält.

– Jag var där med Röda Korsets folkhögskola, och vid ett tillfälle träffade vi en massa sjuksköterskor som arbetade med hembesök. Där såddes ett slags frö.

Vad han mötte var ett ”jävligt häftigt yrke”, som han säger: djupt mellanmänskligt, där man kommer nära verkligheten, och där ens handlingar kan få goda konsekvenser – både för individen och på samhällsnivå.

– Jag insåg också att det var ett jobb med en enorm flexibilitet och en enorm mängd möjligheter, både i Sverige och internationellt. För mig lockade det senare mest.

Efter utbildningen på Röda Korsets högskola har Jon Gunnarsson Ruthman alltid kombinerat kliniskt arbete i Sverige – just nu som timanställd på Norrtäljeakuten – med olika internationella uppdrag.

Hans första internationella insats var 2013 i Kongo-Kinshasa, mitt under ett mässlingsutbrott. För att nå byar som saknade vägar krävdes både förhandlingar med väpnade grupper och färder genom otillgänglig terräng. Bokstavligt talat: att bestiga berg.

– Vi bodde på en båt i två veckor och släppte av vaccinationsteam som fick vandra i timmar för att nå barn som aldrig vaccinerats tidigare. Vi vaccinerade 52 341 barn på 17 dagar. Det var min första erfarenhet av en väldigt modig organisation, som fanns där andra inte fanns.

”Mod” är ett ord han ofta återkommer till. Läkare utan gränser tar säkerheten på största allvar, men accepterar också en högre nivå av risk än många andra organisationer.

– Vi tar inga onödiga risker, men kalkylerade.

Denna högre riskacceptans har han själv fått känna på. Han har inte bara förlorat kollegor – han har också själv befunnit sig i livsfara. År 2014 arbetade han på ett sjukhus i Pakistan, när en bomb exploderade utanför.

– Jag minns det så tydligt. Hur alla glasrutor gick sönder. Hur mina kollegor kastade sig på golvet, medan jag stod kvar. Jag fattade inte vad som hände – trots att jag ju visste att man ska lägga sig ner i sådana situationer.

En liknande chock drabbade honom 2015 efter en sjukhusbombning i Kunduz, Afghanistan, som han hade lämnat bara en månad tidigare. Den gången var det inte terrorister som attackerade civila, utan USA, i strider mot talibanerna. Ett fyrtiotal personer omkom.

– Jag vaknade upp den morgonen och läste i tidningen om det sjukhus jag varit på, där människor som jag träffat hade dött i attacken. Det är klart att det var omvälvande att inse att jag hade kunnat vara en av dem.

Efter flera intensiva år med uppdrag på olika håll i världen – från traumaenheter i Pakistan till ebolasjukhus i södra Kongo – tog kroppen plötsligt stopp. Året var 2017, och Jon Gunnarsson Ruthman vaknade mitt i natten med akut bröstsmärta.

– Jag trodde att det var en dissekerad aorta, och åkte till akuten. Men det visade sig vara en panikångestattack.

Bröstsmärtorna var, liksom tandgnisslandet och tröttheten, konsekvensen av en överväldigande tung ansvarsbörda, brist på återhämtning och en oförmåga att lyssna på kroppens varningssignaler. Han var utmattad.

– Jag hade inte vilat tillräckligt, och – typiskt manligt – inte jobbat med min egen sårbarhet. Bara kört på, inte tillåtit mig att känna efter. Min identitet var att jag skulle klara allting, och så gjorde jag plötsligt inte det längre.

Den följande tiden krävde en omställning. Jon Gunnarsson Ruthman jobbade med sig själv, och gjorde upp med en alltför dominerande pliktskyldighet. I stället lät han lusten få större utrymme. Den hittade han privat i praktiska sysslor – som att bygga halmhus och laga mat – och professionellt i ett mer strategiskt arbete inom Läkare utan gränser.

Redan året efter den där panikångestattacken blev han invald i organisationens styrelse, och när han nu tar nästa steg är det med tydlig entusiasm. Inte minst inför den kommunikativa delen.

– En av våra grundpelare är opinionsbildning: Vi ska skrika ut att humanitärt lidande är orsakat av mänskliga beslut. Också i det avseendet ska organisationen vara modigare än andra.

En av de mest aktuella frågorna just nu handlar om just de allt vanligare sjukhusbombningarna. Organisationen har riktat stark kritik mot den svenska regeringen, för att de inte är tydligare i den frågan.

– Sverige brukade vara ett land som tog ställning, som publicerade vägledningar om hur man skyddar sjukvård i konflikt. I dag är det tyst. Vi fördömer inte alltid krigsbrott, vi driver inte på för internationell rätt.

Orsaken? Stater fördömer inte gärna attacker från allierade, konstaterar han. Det är stor skillnad på om det är Ryssland som bombar, eller Israel och USA.

– Tyvärr finns det ett hyckleri här.

Att vara skarp i sin kritik är inte riskfritt. I en tid när det humanitära arbetet politiseras, och de som räddar flyktingar på Medelhavet kan få epitet som ”Smugglare utan gränser”, finns en oro för att frispråkighet ska påverka förtroendet eller insamlingen. Men Läkare utan gränser har tagit ett gemensamt beslut om att bortse från det: de ska vara modigare än andra.

Och den som ytterst ska kanalisera det där modet i offentligheten är Jon Gunnarson Ruthman.

– Kommer du ihåg den där reklamen för Radiotjänst, den med snigeln på ögat? Jag vill vara en snigel: Någon som stör, som irriterar, som inte låter människor blunda för konsekvenserna av politiska beslut.