”Dödshjälp förekommer redan”

Hallå där Eva F Dahlgren, som skrivit boken ”Om jag vore en hund. En berättelse om dödshjälp”.

Text: Ann-Cathrine Johnsson

Hur fick du idén till den här boken?

– Utgångspunkten var min farmors svårt sjuka väninna, som officiellt dog av ”skottskada själfmord” 1919. Enligt några släktingar ombads farmor att utföra det som ett barmhärtighetsmord. Hur känns det att bli ombedd att hjälpa någon att dö? Hur påverkas man om man säger ja, eller om man säger nej? Jag tar också avstamp i min farfars historia, som jag tidigare skrivit en bok om (Farfar var rasbiolog, 2002). Går det att gardera sig mot att legaliserad dödshjälp blir ett sätt för samhället att göra sig av med sådana människor som rasbiologerna på sin tid klassade som undermåliga?

Vad handlar boken om i korta drag?

– Jag har samlat berättelser och gjort intervjuer om döende och dödshjälp. Boken är en undersökning av vad som pågår i hemlighet och av hur det går till i sjukvårdens ”gråzon”, där man redan idag förkortar patienters liv av olika anledningar. Men jag har också rest till Nederländerna, det land som har längst erfarenhet av legaliserad dödshjälp.

Hur skulle du beskriva läget i Sverige när det kommer till dödshjälp?

– Dödshjälp förekommer. Har du kontakter kan du få hjälp av läkare, som på de illegala aborternas tid. Men läkaren förlorar sin legitimation om det avslöjas. Det är också en klassfråga, om du har pengar och uppfyller kriterierna kan du åka till Schweiz och få dödshjälp där. Desperata anhöriga ger ibland dödshjälp, men med stora risker för att det misslyckas och ger svåra hjärnskador eller leder till fängelsestraff om det upptäcks. Under de fem år jag hållit på med researchen har jag märkt att stödet för legaliserad dödshjälp ökat. Vi är mer individualiserade och vill inte bara bestämma hur vi lever våra liv utan också hur vi avslutar dem.

Vad säger de sjuksköterskor du pratat med?

– Till min förvåning har jag inte stött på någon som är motståndare till dödshjälp. Men flera säger att de ändrat åsikt i takt med stigande ålder och det faktum att den medicinska utvecklingen lett till att många idag lever längre, men är så mycket skörare och sjukare när de vårdas i livets slutfas. En del pratar om ett utdraget lidande, att hopplöst sjuka och döende plågas med meningslösa undersökningar och behandlingar. De skulle själva vilja ha en nödutgång i form av dödshjälp, när de ser hur en del patienter utsätts för detta och trots smärtlindring får smärtgenombrott.

Vilken är din bild från de andra länder du besökt?

– Jag gjorde intervjuer under vistelsen i Nederländerna och fann att inte mycket stämde med vad som sägs i Sverige. Där dör drygt fem procent genom dödshjälp och det är i regel husläkaren som utför den. Högutbildade patienter, som kan argumentera för sin sak, är överrepresenterade. I komplicerade fall eller när patienten inte är så bra på att uttrycka sig hänvisar husläkarna till ett nationellt Expertiscentrum, som tar över fallen. Här arbetar ett 100-tal ambulerande team av läkare och sjuksköterska, som bedömer ansökningarna och ger dödshjälp i hemmet, på hospice eller sjukhus – om kriterierna är uppfyllda. Det viktigaste kravet är att patienten bedöms ha ett outhärdligt lidande. Ibland måste teamet göra små biografier, intervjuer med grannar, gamla arbetskamrater och släktingar för att förstå varför lidandet är outhärdligt för just den patienten. Det ligger i sådana fall ett omsorgsfullt arbete bakom ett beslut om dödshjälp och kan ibland ta flera månader. Men två tredjedelar får nej på sin ansökan. Schweiz däremot har samma lagstiftning som Sverige, så egentligen skulle vi kunna starta liknande dödshjälpsverksamhet här i morgon. Men då krävs att läkarna får skriva ut dessa medel och att de får behålla sin läkarlegitimation och inte som nu drabbas av yrkesförbud. Inget land som infört dödshjälp tvingar läkare att utföra det. En modell för Sverige skulle kunna vara att bygga på det arbetssätt som Expertiscentrum i Nederländerna tillämpar. Alltså att läkare och sjuksköterskor som vill arbeta med dödshjälp får en särskild licens och patienter som önskar dödshjälp kan vända sig till dem.

Vilken är din starkaste upplevelse i arbetet med boken?

– Insikten om att den legaliseringsdebatt som pågick i Nederländerna för mer än 20 år sedan lett till en stor utbyggnad av den palliativa vården. Dödshjälp ses inte som en motsättning till palliativ vård, utan som ett av flera sätt att få en värdig död. En motståndare säger: Det positiva har varit att alla – politiker, profession och allmänhet – har tvingats fundera över vad som är syftet med vården i livets slutskede. Vilken behandling har medicinsk relevans, och hur ska man agera när det inte finns någon sådan behandling? Här i Sverige verkar inte den diskussionen föras. Vi har en nollvision mot självmord, men kanske också en inofficiell nollvision mot döden? Du ska inte dö. Det har varit sorgligt att höra flera iva-sköterskor berätta att multisjuka 90-95-åringar körs till akuten efter att de fått hjärtstopp på sitt äldreboende. De dör med krossade revben och punkterade lungor, trots att en del till och med fått journalfört att de bara vill dö. ”Fullständigt meningslöst, fullständigt ovärdigt, fruktansvärt”, säger de jag talat med. Några pensionerade sköterskor säger att de funderar på att tatuera in ”Ej HLR” på bröstet. Jag tror att vi ligger långt efter en del andra länder och att en legaliserad dödshjälp skulle kunna innebära en strålkastarbelysning på de regioner som överger döende och obotligt svårt sjuka patienter. I Nederländerna har 98 procent en fast husläkare, i Sverige bara en tredjedel. Mitt intryck är att god palliativ vård finns, men bara för en del. Många är övergivna i den svåraste fasen av livet, det blir in och ut på akuten.