”Det är viktigt att vi diskuterar etiska prioriteringar”

1997 fattade riksdagen beslut om riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården och sedan dess är den etiska plattformen för prioriteringar en del av hälso- och sjukvårdslagen.

Text: Ann-Cathrine Johnsson

Plattformen styr hur resurser fördelas inom offentlig sjukvård och tar upp tre etiska principer som ska vara vägledande för vårdens prioriteringar.

Den första av dessa är människovärdesprincipen, som innebär att alla människor har samma rätt till vård oavsett begåvning, social ställning, inkomst, ålder, etnicitet eller annan faktor, som vilka tidigare val personen gjort i livet, som till exempel rökning.

– Drabbas jag av lungcancer så ska jag inte straffas för det, säger Lars Sandman, som är föreståndare för Prioriteringscentrum.

– Men det ges utrymme för att ta hänsyn till det vi kallar biologisk ålder, om behandlingseffekten av en insats påverkas av att vi är i ett sämre biologiskt skick så kan vi ta hänsyn till det.

På samma sätt så kan hänsyn tas till framtida val, vilket exempelvis görs då en patient som ska genomgå större kirurgiska ingrepp, behöver sluta röka då det minskar komplikationsfrekvensen.

Behovs-solidaritetsprincipen säger att vårdens resurser ska satsas på de patienter som har störst behov, vilket bedöms utifrån hur svårt hälsoproblemet är samt vilken potentiell nytta en vårdinsats kan medföra.

– Två patienter eller patientgrupper kan ha lika stora eller svåra tillstånd, men den ena har ett större behov av behandling, säger Lars Sandman.

Den tredje principen, kostnadseffektivitetsprincipen, innebär att hälso- och sjukvården har en skyldighet att utnyttja sina resurser så effektivt som möjligt.

– Principerna är rangordnade så att kostnadseffektivitetsprincipen är underordnad de andra principerna, vilket kan tolkas som att vi är villiga att spendera förhållandevis mer resurser för att lyfta en patient som ligger långt ifrån att nå en god hälsa, än på en patient med ett lindrigt tillstånd.

En studie kring sjuksköterskors situation när de inte kan ge den omvårdnad de önskar visar att det som oftast stod i vägen för bästa möjliga vård var tidsbrist eller olika uppfattningar om barns bästa.

– Det var dock inte den hektiska arbetstakten i sig som upplevdes som mest störande, utan snarare det att barnet och familjer inte fick den bästa omvårdnaden, säger Helena Ventovaara, som är en av forskarna bakom studien.

– Sköterskorna försökte springa fortare och hoppade över sina raster för att hinna med allt, men de var ändå tvungna att prioritera, ge efter och sänka sina krav. Efter att ha tagit proverna och gett medicinerna och barnet hade gått hem, var det dags att dokumentera och då kom frågorna; hur mådde barnet egentligen, hur fungerade vardagen, hur gick det med skolan, sånt man inte hade hunnit fråga, sköterskan kände att ”jag har inte gjort något fel, så det är inte ett dåligt jobb, men det är inte ett bra jobb heller”.

Enligt Cecilia Lundmark, etisk vägledare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, är omvårdnadsprioriteringar i relation till medicinska prioriteringar, och hur de hör ihop, de mest utmanande för sjuksköterskor generellt.

– Under pandemin blev det skarpt läge i en situation där de flesta av oss inte varit tidigare, saker fick plockas bort utan att egentligen veta vad det skulle ha för effekter senare, säger hon.

Hon nämner situationer som att inte hinna kontakta närstående om tillståndet hos den anhörige eller skriva IVA-dagbok.

– De medicinska prioriteringarna fick tidigt stöd från Socialstyrelsen medan omvårdnadsprioritering inte pratades om, utan något vi blev varse efterhand.

Samtal med närstående, att sitta en stund hos patienten och att se ångest och inte kunna vara där, är andra exempel på typiska etiska prioriteringar under pandemin som sjuksköterskor lyfter fram som extra tuffa.

Hur mycket tittar man på de här frågorna i sjuksköterskeutbildningen, dvs hur förberedda är sjuksköterskor på dessa frågor?

– Jag tror vi skulle kunna göra mycket mera för att förbereda studenterna på hur det ser ut i verkligheten. Att vi aldrig kommer att kunna göra allt, men att vi räcker till ändå. Och vi behöver prata om det även ute på klinikerna kontinuerligt.