Hjältar, idealister och själavårdare

Hur har sjuksköterskor porträtterats genom filmhistorien? Filmskribenten Fredrik Söderlund har hittat några av de mest betydelsefulla filmerna där sjuksköterskan står i centrum.

Text: Fredrik Söderlund

I oktober går den nya filmen Kvällspass upp på bio. Den skildrar hur en underbemannad natt på en kirurgisk avdelning kan bli en kamp mellan liv och död.

I eftertexterna på denna film går bland annat att läsa hur den globala bristen på sjuksköterskor är en internationell hälsokris. Floria börjar sitt pass på en kirurgisk avdelning i ett schweiziskt sjukhus. Avdelningen är fullbelagd och underbemannad och en kollega har just blivit sjukskriven. Trots stressen försöker Floria ge alla patienter den omsorg de behöver.

Bland patienterna finns en svårt sjuk mamma, en äldre man som väntar på diagnos samt en krävande privatpatient med särskilda önskemål. Allt eskalerar när Floria gör ett misstag som får allvarliga konsekvenser. Hon tvingas hantera en rad akuta situationer, samtidigt som hon kämpar mot tid, trötthet och skuld. Filmen följer henne genom en intensiv natt där varje beslut räknas och där medkänsla, professionalism och mänsklig närvaro sätts på prov.

Filmens originaltitel Heldin betyder "hjältinna", vilket sammanfattar yrkets pressade situation på en både ömsint och rättframt vis. Floria spelas med en fantastisk intensitet och stort hjärta av prisbelönta tyskan Leonie Benesch.

I The Good Nurse (2022) spelar Jessica Chastain den ensamstående mamman Amy, som arbetar nattpass på en intensivvårdsavdelning i New Jersey. Hon lider av en allvarlig hjärtsjukdom, men måste fortsätta arbeta för att kvalificera sig för sin sjukförsäkring. När hennes kollega Charles börjar på avdelningen dör plötsligt flera patienter under mystiska omständigheter. Han är troligtvis inblandad och Amy samarbetar med polisen för att avslöja sanningen. Filmen bygger på verkliga händelser och skildrar hur Amy Loughren bidrog till att avslöja en av USA:s mest ökända seriemördare inom vården.

Det finns flera filmer som porträtterar när palliativ vård blir livets sista trygghet.

I den svulstiga klassikern Den engelska patienten (1996) spelar Juliette Binoche den fransk-kanadensiska sjuksköterskan Hana. Filmen utspelar sig under de sista dagarna av andra världskriget, i ett övergivet kloster i Italien. Hana har förlorat både patienter och kollegor och är svårt sargad av sina erfarenheter.

Hon väljer dock att ta sig an den svårt brännskadade Almásy (Ralph Fiennes) som dessutom har förlorat minnet. Filmen lyfter fram sjuksköterskans roll inom palliativ vård, där beröring, ord och tystnad kan vara avgörande för patientens sista tid i livet. Binoche belönades med en av de nio Oscars som filmen tog hem.

Brittiska Help (2021) är en av senare års bästa filmer i genren. Sköterskan Sarah är nyanställd på ett äldreboende i Liverpool och filmen utspelar sig under covidpandemins första våg. Med en dokumentär realism får vi följa hur personalen lämnades utan skydd, stöd och resurser. Sarah tvingas hantera en natt ensam med svårt sjuka patienter där varje beslut är livsavgörande. Hon är impulsiv, empatisk och mänsklig. Sarah är inte perfekt – hon tvivlar, bryter ihop och reser sig igen. Med begränsade resurser och ett kollapsande system blir hon en symbol för vårdpersonalens kamp för värdighet och mänsklighet i en krissituation.

Help visar hur empati och civilkurage kan bli avgörande när strukturer sviker, och hur sjuksköterskan ofta är den sista länken mellan patienten och tryggheten. Inför rollen besökte den storspelande Jodie Comer omsorgsverksamheter för att observera miljön, förstå arbetsflödet och få en autentisk känsla för hur relationer byggs med de boende.

I den oerhört gripande Wit (2001) genomgår professor Vivian Bearing (briljant spelad av Emma Thompson) en aggressiv cancerbehandling och utvecklar en djup relation med sjuksköterskan Susie. Susie kan definitivt ses som en förebild för patientcentrerad vård. Hon lyssnar, lindrar smärta och försvarar patientens rätt till värdighet. Filmen visar också hur sjuksköterskan kan vara den som håller fast vid det mänskliga när systemet blir aningen kallt och byråkratiskt.

Hyllade Saint Maud (2019) är en psykologisk skräckthriller där sjuksköterskan Maud arbetar med palliativ vård i hemmet. Hon får i uppdrag att ta hand om Amanda, en tidigare dansare som är döende i cancer. Maud är tillbakadragen, djupt religiös och ny i sin roll. Hon ser sitt arbete som ett andligt uppdrag, att rädda Amandas själ innan livet tar slut.

Filmen skildrar hur vårdrelationen gradvis förlorar sin professionella ram och glider över i något mer personligt, psykologiskt och till slut farligt. Mauds tro, isolering och obearbetade trauma leder henne in i ett tillstånd där gränsen mellan omsorg och kontroll suddas ut. Trots att otäcka Saint Maud ska komma med en varningssignal för känsliga tittare, är det ett estetiskt praktverk och en unik upplevelse som väcker frågor om gränssättning, etik och hur vårdare själva behöver omsorg för att kunna ge den till andra.

Även om Pedro Almodóvars Tala med henne (2002) inte skildrar palliativ vård i traditionell mening, så berör filmen liknande teman om närhet, omsorg och gränser i vårdrelationen. Detta stillsamma drama kretsar kring två män som vårdar varsin kvinna i koma. Genom tillbakablickar vävs de två männens liv samman i en historia om ensamhet, omsorg och gränserna för kärlek. Störst fokus ligger på sjuksköterskan Benigno som vårdar dansaren Alicia.

Filmen utforskar hur vi kommunicerar med dem som inte kan svara och hur närhet kan uppstå i det mest oväntade. Det finns många olika aspekter i Almodóvars film. Dels att Benigno är en manlig sjuksköterska (som är ovanligt i genren), men också hur hans omsorg går utanför det professionella.

Hans personliga besatthet tar ibland över den yrkesmässiga omtanken och filmen väcker frågor om gränser, ensamhet och makt i en vårdrelation. Det som utvecklas liknar en ensidig kärleksrelation. Han pratar med Alicia dagligen, tolkar hennes tystnad som samtycke och bygger upp en fantasivärld där hon är närvarande och älskande. Samtidigt är filmen finstilt, sofistikerad och saltad med regissörens varma vemod.

Den självlärda australiensiska sjuksköterskan Elizabeth Kenny revolutionerade behandlingen av polio genom att utmana rådande medicinska normer. Tack vare noggrann observation och praktisk erfarenhet utvecklade hon en alternativ metod baserad på rörelse, värme och muskelaktivering.

Filmen Att offra allt (1946) visar hur klinisk erfarenhet och mod att ifrågasätta kan leda till förbättrade patientutfall. Filmen beskriver också det hårda motstånd från läkarkåren som följde Kenny genom yrkeslivet, innan hon till sist fick upprättelse. Rosalind Russell som spelar Kenny fick en Golden Globe och en Oscarsnominering för sin roll.

Florence Nightingale har porträtterats i många biografiska filmer. Hennes viktiga gärning under Krimkriget och banbrytande reformer inom statistik och utbildning är såklart även hett stoff för ett filmberättande. Den bästa Nightingale-skildringen är brittiska Lady with a lamp (1951), där hon trotsar sin familjs förväntningar och det konservativa samhället för att i stället hjälpa sårade soldater.

Smeknamnet kommer från Nightingales promenader genom sjukhusets korridorer med sin lampa. Filmen skildrar hennes mod, medkänsla och kamp för bättre hygien och vård. Den påvisar också hur en enda person kan göra stor skillnad. Hennes insatser har format bilden av sjuksköterskan som en både intellektuell och humanitär ledare.

Miraklet (2022) utspelar sig i 1800-talets Irland, där den engelska sjuksköterskan Lib anlitas för att observera en ung flicka som påstås ha överlevt utan mat i flera månader. Uppdraget är att ta reda på om flickans tillstånd är ett mirakel eller något mer jordnära. Samtidigt konfronteras Lib med byns religiösa övertygelser, sin egen sorg och en alltmer oroande verklighet. Lib är en sjuksköterska med bakgrund i Nightingales tradition där Libs arbete blir en kamp mellan tro och vetenskap, där vården blir ett verktyg för sanning.

En av genrens brutalaste, men samtidigt mest poetiska filmer är den japanska Red angel (1966). Filmen utspelar sig under det andra kinesisk-japanska kriget och följer sjuksköterskan Sakura som tjänstgör vid fronten under svåra förhållanden. Hon möter våld, desperation, trauma och övergrepp, både hos soldaterna och inom sig själv.

Genom relationer med patienter och kollegor ställs hon inför svåra etiska och emotionella val, i en miljö där vård och överlevnad är brutalt sammanflätade. Filmen är en brutal men poetisk skildring av vård i krig. Red angel är en av de mest kompromisslösa skildringarna av sjuksköterskans roll i krigstid, och visar hur vårdrelationer kan bli både livlina och belastning.

I svensk film är det ovanligt att sjuksköterskor får huvudroller eller ges en djupare gestaltning. Ofta framställs de som bakgrundsfigurer eller i stödjande roller, särskilt i relation till läkare eller patienter. Ingmar Bergman utgör ett undantag och när sjuksköterskan väl förekommer i hans filmer blir hon en kraftfull symbol för omsorg, kontroll, närhet eller motstånd.

I Persona (1966) vårdar sjuksköterskan Alma den stumma skådespelerskan Elisabet. Deras relation fördjupas i ett drama om språk, tystnad och självbild, där Alma fungerar som en spegel, en som lyssnar, tolkar och själv påverkas. Filmen visar hur vårdrelationer kan bli existentiella möten där gränsen mellan profession och person suddas ut.

Nära livet (1958) utspelar sig på en förlossningsavdelning och ger en ovanligt konkret bild av vårdmiljön. Sjuksköterskor och barnmorskor är aktiva deltagare i kvinnornas kriser, både praktiskt och känslomässigt, vilket gör filmen unik i Bergmans produktion.

I Ansikte mot ansikte (1976) spelar Liv Ullmann en psykiater i personlig kris. Sjuksköterskor förekommer både som vårdare och som representanter för systemet, och filmen utforskar gränsen mellan yrkesroll och sårbarhet.

Som sista film går det inte att komma förbi Ratched i Gökboet (1975) i en artikel om filmsköterskor. Det är fortfarande ett mästerverk på många plan och representerar institutionell makt på ett mentalsjukhus. Filmen följer konflikten mellan henne och rebellen McMurphy. Trots att Ratched är en antagonist visar filmen hur sjuksköterskor kan bli symboler för systemets makt och hur vård kan förvandlas till kontroll. Gökboet väcker också frågor kring etik och patientens rätt till att fatta egna beslut. Både Louise Fletcher och Jack Nicholson fick Oscars för sina magnetiska prestationer.

Sjuksköterskan har en tydlig plats i många av de diskuterade filmerna. Ibland i centrum, ibland i bakgrunden, men nästan alltid med stor betydelse. I Kvällspass är hon den som får vardagen att fungera trots slimmade resurser och tidspress. Tala med henne visar hur omsorg kan handla om att bara finnas där, även när kommunikationen är bruten.

I Wit blir sjuksköterskan den som ser människan bakom sjukdomen, medan The Good Nurse lyfter fram hur vård också kan innebära att ta svåra beslut för att skydda andra. Florence Nightingale-porträtten och Den engelska patienten visar vårdaren i historiska miljöer, där omsorg blir en del av något större.

Gökboet ger en annan bild, där sjuksköterskan står för kontroll snarare än omtanke. Även där blir det tydligt hur mycket makt som kan ligga i vårdrelationen och hur viktigt det är att den används rätt.

Gemensamt för alla filmer är att sjuksköterskan inte bara är en yrkesperson. Hon är en människa som påverkar andra, som gör skillnad i små och stora situationer. Filmens berättelser visar hur viktig den rollen är, inte bara för dem som vårdas, utan för hela sammanhanget runt omkring.