Så skapas bra möten med barn i ambulansen

Att vårda akut sjuka barn väcker ofta stress och rädsla för att göra fel. En arbetskultur där det är tillåtet att prata känslor kan stärka ambulanspersonalen och samtidigt förbättra den barncentrerade vården.

Text: Maja Lundbäck

Andningsbesvär, feberkramp, brutna ben. Blåljusutryckningar som görs på grund av sjukdom och skada gäller i de allra flesta fall vuxna. Men även barn kan råka illa ut – och när det sker ställs ambulanssjuksköterskor inför särskilda utmaningar.

Enligt Barnkonventionen, som blev svensk lag 2020, ska barn ges möjlighet att vara delaktiga i sin vård – även i akuta situationer. De ska bli hörda och lyssnade på och deras åsikter ska respekteras. Men barn är ingen homogen grupp. En treåring kan inte bemötas likadant som en sexåring eller en tonåring på väg att bli vuxen. Mitt i kaoset när en ambulans kommer fram till ett sjukt barn finns också ofta en eller två rädda föräldrar – även de ska hanteras.

– Eftersom uttryckningar som rör barn utgör en liten del av ambulansvården tar det lång tid för personalen att bygga upp erfarenhet, säger Mathias Näsström, specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård och nydisputerad forskare i omvårdnadsvetenskap vid Mittuniversitetet.

I hans avhandling ”Small Patients, Big Challenges: Exploring Child-Centred Approaches in Prehospital Emergency Care”, pekar han ut ambulanssjuksköterskornas största utmaningar och viktigaste strategier för att lyckas i möten med barn.

Att Mathias Näsström har valt att forska på barncentrerade arbetssätt inom prehospital akutsjukvård, bottnar i grunden i hans egen osäkerhet.

– Möten med barn var länge det som var mest utmanande för mig. Samtidigt är det jätteviktigt för den fortsatta vårdkedjan att bygga upp en trygghet och tillit så att barnet slipper vara rädd, säger han.

När han själv var ny i ambulansen brukade han bli väldigt stressad när det kom in ett barnlarm. Genom att iaktta sina mer erfarna kollegor lärde han sig sakta bra strategier:

– Det var att prata lugnt, vara ärlig – och alltid förklara vad jag gör, säger han.

Ett möte med en sjuårig flicka som ramlat i skidbacken har särskilt etsat sig fast i hans minne. Under transporten pratade han med flickan om vad hon gjorde i skolan och på fritiden – och det föll väl ut.
– När vi kom fram till sjukhuset frågade röntgensjuksköterskan vem som skulle följa med in, mamma eller pappa – flickan pekade på mig. Då fick jag bekräftelse på att det jag gör kanske fungerar, säger han.

Syftet med avhandlingen, som helt bygger på intervjustudier, är att bidra med kunskap som stödjer ambulanspersonalen att låta barnen bli hörda.

Avhandlingens första delstudie fokuserar på ambulanssjuksköterskors egna känslor. 17 ambulanssjuksköterskor intervjuades.
– Jag tyckte att det var viktigt att belysa vad de känner under hela förloppet, från att larmet går till att de lämnar över barnet på sjukhuset, säger han.

De flesta av de intervjuade upplevde en större anspänning jämfört med när de mötte vuxenpatienter. En deltagare uttryckte det som att ”nu får ingenting gå tokigt”.
– Det var exakt den känslan jag själv brukade ha, en oro för att det skulle gå fel, säger han.

De fanns de som beskrev att de på riktigt kände ett lugn och en trygghet i sin yrkesroll. Andra höll uppe en lugn och professionell fasad, medan de innerst inne var stressade och nervösa.

– Arbetsgivare måste försöka fånga upp oron. Där är kamratdebriefingen efteråt den rätta vägen att gå. Det är viktigt att erfarna kollegor jobbar med att tillåta en kultur där man pratar om de mjuka värdena, säger han.

I delstudie två undersöktes vilka strategier som ambulanssjuksköterskorna själva uppfattade som verkningsfulla i möten med barn.
– De beskrev det ofta som att de använde sunt förnuft. Men jag kunde se att de i själva verket arbetade väldigt barncentrerat. De satte barnet i centrum, anpassade sig efter ickeverbala tecken och var otroligt aktiva i hur de arbetade med barnet, säger han.

Delstudie tre gav föräldrarna en röst. Tolv vårdnadshavare intervjuades om hur de upplevt barnets delaktighet och bemötande. Syftet var att undersöka om man uppfyllt kriterierna för Barnkonventionen och det gjorde ambulanssjuksköterskorna, enligt studien.

– Ambulanspersonalen gör ett väldigt bra arbete med barn. Men det finns faktorer som kan påverka vårdmötet, som för lite erfarenhet eller inställningen till själva jobbet, säger Mathias Näsström.

I delstudie fyra hördes tio barnombud, samtliga ambulanssjukvårdare eller ambulanssjuksköterskor. Här framkom att det finns en risk att ett vårdmöte blir ett icke-vårdande möte, trots att man följer riktlinjerna.
– Det kan inträffa om man inte försöker knyta an till barnet. Då blir mötet ganska opersonligt och tryggheten som man vill förmedla uteblir.

Enligt barnombuden kan detta kopplas till kulturen på arbetsplatsen.
– Det finns kollegor som söker sig till ambulansen för att man vill åka på blåljusjobb, som stora trafikolyckor. Då kan de andra jobben, som möten med barn bli något som man bara checkar av i väntan på nästa stora larm, säger han.