Med kriget ständigt närvarande

När en missil slog ner intill barnsjukhuset Ohmatdyt i Kyiv befann sig Olena Vasylets i ett rum precis intill explosionen. Samtidigt för ukrainska sjuksköterskor en kamp mot dåliga villkor. ”Svenskarna blev chockerade när de hörde vad jag har i lön.”

Text: Thord Eriksson

Den 8 juli förra året drabbades fler städer i Ukraina av en våg av ryska luftangrepp. I Kyiv dödades ett 30-tal personer och närmare hundra skadades. Två av offren, en sjuksköterska och en läkare, omkom när en missil slog ner alldeles intill landets största barnsjukhus, Ohmatdyt Länk till annan webbplats..

Det moderna sjukhuset förvandlades till ett dammigt och rykande inferno med läckande vattenledningar och gnistor som slog från blottlagda elkablar. Olena Vasylets, 30-årig chefssjuksköterska på barnintensivens ECMO-avdelning, befann sig i samma ögonblick som missilen slog ned, nära ett fönster sex våningar ovanför explosionen.

– Det låter som en fruktansvärd situation, men när man är mitt i den så är man inte rädd.

Hon möter oss inne på sjukhusområdet dit besökare bara släpps in efter noggrann kontroll av en vakt. Sjukhusets fasad är fortfarande svårt sargad med fönsteröppningar täckta av spånskivor. Olena pekar på en mindre byggnad bara några meter från platsen där missilen träffade.

– Där finns sjukhusets syrgas, så om den hade exploderat skulle det ha blivit ännu värre.

Alla ca 400 patienter som låg inne på sjukhuset klarade sig. Även Olena undkom skador medan avdelningschefen som befann sig i samma rum som hon, läkaren Andrey Vysotskyi, träffades av splitter när fönsterglasen trycktes in av explosionen.

– Innan dess kom alla hit till jobbet med en känsla av att inte löpa risk att skadas – för det kan ju inte finnas en säkrare plats än ett barnsjukhus! Den känslan har försvunnit. Och vi har ju sett att många andra sjukhus också har attackerats, säger han när vi möter honom i en korridor uppe på avdelningen.

Sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion den 24 februari 2022 har det ukrainska vårdsystemet drabbats av svåra förluster Länk till annan webbplats.. Till mitten av maj hade nästan 1000 sjukhus och andra kliniker skadats eller totalförstörts, och 267 vårdanställda dödats.

Men när larmen om luftangrepp går är det ändå sällan Olena söker sig till ett skyddsrum. Som många andra ukrainare förlitar hon sig på mobilappar med information om angreppen: Om det handlar om drönare beror hennes agerande på i vilken riktning de rör sig. Och om en missil närmar sig finns det sällan tid att ta sig till ett skyddsrum.

– Vi har inget annat val, säger hon, trots allt måste livet få pågå.

Samtidigt som det ryska anfallskriget hela tiden är närvarande för ukrainska sjuksköterskor och annan vårdpersonal förs också en annan kamp – den mot dåliga villkor i ett föråldrat vårdsystem. Det var först 2017 som det fattades beslut om att reformera Länk till annan webbplats. den ukrainska sjukvården, och för de anställda på Ohmatdyt är samarbete med Sverige en del av moderniseringen.

På nyckelbandet som Olena bär om halsen sitter två broscher, den ena med ett vikingaskepp och en svensk flagga, den andra från Karolinska universitetssjukhuset där hon tillsammans med tre läkare tillbringade två månader förra våren. (Se sidotext.)

– Svenskarna blev chockerade när de hörde vad jag har i lön, säger hon utan att vilja berätta exakt hur mycket hon tjänar.

En normal månadsinkomst för ukrainska sjuksköterskor ligger på runt 20 000 hryvnia, ungefär 4700 kronor – och sedan ett par år är det möjligt för vårdinrättningar med trängd ekonomi att sänka sjuksköterskors lön till 13 500, drygt 3000 kronor.

De kärva villkoren hänger inte bara ihop med kriget utan också med Sovjetunionen som Ukraina tillhörde mellan 1922 och 1991. Ett arv från den tiden är att Ukraina har många statliga sjukhus och mycket personal – och utvecklingen har gått väldigt långsamt sedan 90-talet. Det politiska beslutet 2017 är det första övergripande försöket att reformera vården.

Följden har blivit att många betalar sin vård ur egen ficka – nästan hälften av de pengar som läggs på sjukvård kommer från privat håll. Det drabbar hushåll med små resurser och bäddar för korruption när plånboken avgör kvaliteten – det är inte ovanligt att patienter på statliga sjukhus betalar vid sidan om för att få bättre behandling.

– Men det förekommer inte här, säger Olena.

Hon är mån om att framhålla att hennes sjukhus är modernast i landet och öppet för nya kunskaper och metoder – inte minst genom kopplingen till Sverige där den fjärde gruppen från Ohmatdyt just nu befinner sig.

En annan del av arvet från Sovjet är att vårdpersonal – inte minst sjuksköterskor – ses som en utbytbar och närmast oändlig resurs, vilket förstås också är en förklaring till de låga lönerna. En ”medicinsk syster/broder”, som är den ukrainska benämningen för en sjuksköterska, har normalt flera andra jobb vid sidan av för att få tillvaron att gå ihop. Det är praktiskt möjligt då de flesta har 24 timmar långa arbetspass och därför har ledigt flera dagar i veckan – dagar då många alltså jobbar i stället för att vila.

– Nästan alla sjuksköterskor som är anställda på statliga sjukhus har samtidigt jobb på privata sjukhus där lönerna är högre. De har inget val. Och för den som har haft det så länge, blir det en livsstil.

En given invändning är att den som jobbat ett helt dygn i sträck – och ibland behöver stanna ännu längre när det går larm, kollektivtrafiken står still och avlösande personal inte kommer fram i tid – kan begå misstag på grund av trötthet.

– Självklart, säger Olena, men det är så det är i det här landet, inte bara för sjuksköterskor utan för alla. Så har det varit sedan Sovjet-tiden, och jag hoppas verkligen att det kan bli en förändring någon gång.

Själv jobbar hon dagtid, har inga extraknäck – och håller fast vid sitt jobb på Ohmatdyt trots att det är statligt och att ett jobb i privat sektor – där hon tidigare arbetat – skulle kunna ge dubbelt så mycket betalt.

– Det är krig och jag behöver inte mer pengar för materiell konsumtion. Jag jobbar för att…

Hon söker rätt ord.

– … för att människor dör och att jag vill göra något stort och betydelsefullt.

På avdelningen ligger en åttaårig flicka som kom in med svår lunginflammation och behövde ECMO-behandling för att klara sig. Hon bor på en plats nära fronten och att flytta henne till Kyiv hade varit svårt under normala omständigheter, men nu krävdes det hjälp av de ukrainska specialstyrkorna som förde henne i säkerhet med helikopter. Flickan, som bedömdes ha femtio procents chans att klara sig, ligger nu i en säng och ser förhållandevis pigg ut.

Besättningen från helikoptern har varit på besök och intill henne ligger en svart katt av plysch, en present från den ukrainska säkerhetstjänsten som planerade hennes evakuering.

Olena har en idealistisk syn på sina kollegor och sitt yrke, och säger att det upptar en stor del av hennes liv och att hon älskar det väldigt mycket.

– Det spelar ingen roll om det är krig eller fred, vi gör ändå vårt jobb och är lyckliga över det oavsett vad som händer. Jag känner att jag gör något viktigt för barn, för människor i allmänhet och självklart för själva sjukvården. Och vi ska ändra det här systemet, särskilt när det gäller sjuksköterskornas position.

Tillsammans med läkaren Andrey Vysotskyi har hon jobbat på avdelningen sedan den startades. Hon var den första som anställdes efter honom – det var han som rekryterade henne.

– Det behöves någon med en egen idé och vision om verksamheten, som inte bara strikt följer alla riktlinjer, säger han.

– Tack! säger hon och ser generad ut.

– För om man vill se förändring så måste man välja någon som ser annorlunda på saker, och inte bara på invanda sätt, fortsätter han.

Vad ser hon framåt? Frågan visar sig sakna svar, kriget gör att Olena inte planerar något långt i förväg.

– Det går inte att vara säker på något alls, så jag kan inte säga vad jag kommer eller inte kommer att göra. Men just nu känner jag att jag har ett jobb där jag kan uträtta mer än någonsin tidigare i mitt liv, så jag fortsätter nog med det.