”En sömlös vård kräver att vi arbetar tillsammans”

I sin roll som ambulanssjuksköterska och forskare har Ann-Therese Hedqvist ofta nytta av sina erfarenheter som före detta systemutvecklare. Att lösa problem och tänka utanför boxen är hennes specialgrenar.

Text: Maja Lundbäck

I takt med att allt fler svenskar lever allt längre ökar också gruppen kroniskt sjuka.
– De här personerna, med komplexa vårdbehov, kommer snart att utgöra merparten av patienterna i vården, säger Ann-Therese Hedqvist, ambulanssjuksköterska och doktor i vårdvetenskap vid Linneuniversitetet.

De är nästan alltid i behov av hjälp från många olika håll – som vårdgivare, professioner och huvudmän. Men hur lätt är det för en 85-åring med komplexa vårdbehov att navigera i den stora vårdapparaten? Hur ska man organisera vården så att de inte hamnar mellan stolarna, blir bortglömda eller får ta samma prover om och om igen?
– I vårdens organisatoriska mellanrum finns en otydlighet om vem som gör vad, säger Ann-Therese Hedqvist.

Konsekvenserna, när ingen riktigt äger problemet, kan också bli allvarliga; vårdskador, oplanerade återinskrivningar, undvikbar slutenvård eller i värsta fall dödsfall.

– Jag vill se en sömlös vård, även om organisationen i praktiken är uppdelad. En sömlös vård kräver att vi arbetar tillsammans, säger Ann-Therese Hedqvist, som nyligen disputerade på hur man skulle kunna åstadkomma just detta.

I februari kom hennes avhandling "Samverkan i vårdens organisatoriska mellanrum – Att åstadkomma sömlös vård för patienter med komplexa vårdbehov”, vid institutionen för hälso- och vårdvetenskap på Linneuniversitetet.

Men det var inte självklart att det skulle bli en avhandling. För ett decennium sedan arbetade hon inte ens inom vården.

Ann-Therese Hedqvist gjorde först en helt annan karriär, inom systemutveckling. Där, framför datorskärmen, fick hon utlopp för att lösa kluriga problem, vilket hon gillade, men någonting inom henne skavde. Hon ville ju träffa människor och göra skillnad. Det hade hon insett redan när hon gjort lumpen och fått lära sig krigssjukvård. Så hon skolade om sig till sjuksköterska och började arbeta inom ambulanssjukvården.
– Och det var där, i ambulansen, som jag hittade hem. Jag möter ofta människor på deras kanske livs sämsta dag, men samtidigt känner jag att jag har möjlighet att förändra deras liv, säger hon.

Men alla som ringer ambulans är inte allvarligt sjuka. En vanlig patient är en äldre person med lätt yrsel och falltendenser, utan både avvikande vitalparametrar och misstanke om sjukdomstillstånd.
– När vi ambulanssjuksköterskor kommer ut ställs vi ofta inför en avvägning. Många är inte tillräckligt sjuka för att läggas in, men heller inte tillräckligt friska för att vara hemma, säger hon.

Efter att ha stött på denna patientgrupp på olika sätt i sin kliniska vardag; inom hemsjukvården, hemtjänsten – och nu senast ambulanssjukvården – vaknade den gamla problemlösaren till inom Ann-Therese Hedqvist.
– Jag hade sett vilka utmaningar som fanns och kände att jag ville vara med och bidra och förändra sättet vi jobbar på, så att det blir lättare att göra rätt, säger hon.

Ann-Therese Hedqvist började forska.

Att kartlägga samverkan och sårbarheter kring vårdövergångar blev Ann-Therese Hedqvists första steg. Fokus var vårdkedjan från sjukhusinläggning till de första dagarna i hemmet.

– Hur samordnar man vården när patienter med komplexa vårdbehov kommer hem och ska ha vård i hemmet? Jag ville se det ur personalens perspektiv – och ta reda på vilka konsekvenser som uppstår för patienterna, säger hon.

Hon besökte sjukhus, vårdcentraler, hemsjukvård, ambulansvård och hemtjänst och tittade på när sjuksköterskor och undersköterskor arbetade. Dessutom intervjuade hon personal från både kommun och region, så som läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, biståndshandläggare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och chefer.

Hon tog också del av styrdokument och riktlinjer. Ann-Therese Hedqvist försökte också fånga de sociala processerna och interaktionerna, som ligger till grund för vårdövergångar, samt tog fram en teori för hur man arbetar över gränserna och samverkar för att främja en samordnad vård.

– De första dagarna efter att patienten kommer hem är mest sårbara. Risken för återinläggningar är då stor. Är det helg när patienten blir utskriven är riskerna ännu större, säger hon.

Hon anser också att man ska göra en enklare planering av vad en patient behöver inför vårdövergång från sjukhus till hemmet.
– Lägg istället mer fokus på de första dagarna hemma och skapa en buffert så att hjälp och hjälpmedel kan justeras om det behövs, säger hon.

Vården måste upplevas sammanhängande för patienten.
– Vi behöver ha en flexibilitet så att vi kan gå utanför ramarna. Sjuksköterskor kan tänka på att lyfta fram andra yrkeskategorier, som omsorgspersonal, arbetsterapeuter och sjukgymnaster för att tillsammans bedöma vilken hjälp en patient behöver, säger hon.

Ann-Therese Hedqvist trodde först att lösningen skulle vara ”öppen planlösning” av hela vården och att alla problem skulle försvinna med bara en huvudman.
– Jag hade fel. Tydligt definierade organisatoriska gränser är viktigt, annars vet vi inte var mitt ansvar slutar och ditt börjar, säger hon.