Polarforskarnas beskyddare

Per-Olof Edvinsson har ett annorlunda uppdrag som sjuksköterska – att skydda polarforskare från både isbjörnar och skador. Med gevär, skoter och medicinsk expertis navigerar han några av världens mest extrema miljöer.

Per-Olof Edvinsson är sjuksköterska, och en av hans uppgifter är att skrämma bort isbjörnar.

– Kommer de för nära måste man använda scootern eller geväret. Vi vill skydda oss från djuren, men också djuren från oss, berättar han.

Sedan 2001 är han knuten till Polarforskningssekretariatet, den myndighet som ansvarar för svensk forskning i polartrakterna. Med jämna mellanrum tar han tjänstledigt från sin anställning som narkossjuksköterska på Kiruna sjukhus för att följa med vetenskapsmän till destinationer som Nord- och Sydpolen, Grönland, Svalbard och norra delarna av Kanada och Ryssland.

Förutom att vårda personer som gjort sig illa eller blivit sjuka ansvarar Per-Olof Edvinsson också för säkerheten under expeditionerna. Det är han som ser till att forskare inte rör sig i farliga områden, eller stannar för länge under vattnet när de dyker under isen.

– Om vi åker med isbrytaren Oden har vi med oss snöskotrar, och så ankrar kaptenen upp mot ett isflak och släpper av mig först av alla. Sedan åker jag ut och kollar så att isen är säker.

Ibland har motordrivna fordon dock varit förbjudna, eftersom de av olika anledningar skulle kunna störa forskningsprocessen. I sådana situationer tar han på sig skidorna och hänger geväret på ryggen.

Det sistnämnda har han ibland behövt använda. Inte för att döda något djur, utan för att skrämma bort det. Ofta räcker det med ljudet från snöskotern för att isbjörnarna ska ge sig iväg, men ibland krävs det mer drastiska åtgärder. I några fall har forskargruppen rent av tvingats dra sig tillbaka.

– Det har till och med hänt att björnarna har kommit lite för nära båten, så att jag har behövt knuffa bort dem med en ishake.

Isbjörnsattacker är ovanliga, men han berättar om ett tillfälle när de hade parkerat snöskotrarna och efter en stund såg hur några isbjörnar närmade sig smygande. Plötsligt kastade de sig över fordonen, och slet sittdynorna i stycken.

– Antagligen trodde de att det var sälar. Det var lite kul. Efter det sätter vi kälkar över dynorna för att skydda dem. Det är ett trick.

Har han aldrig varit rädd i mötet med vilda djur? Jo, i början kunde det hända, när han ännu inte kände sig helt trygg i situationen. Nu har han dock upplevt så mycket att han litar på sin egen förmåga att hantera omständigheter av det slaget. Och det handlar inte bara om isbjörnar, påpekar han.

– Varg har kommit fram ibland, men de har bara varit nyfikna, och på Grönland är det mycket myskoxar. Det kan anfalla, och det är dumt om vi måste springa, med risken att någon ramlar och gör sig illa. Jag brukar säga till forskarna: Det viktigaste när ni går ut är att ni knyter skosnörena, så att ni inte snubblar.

Att skada sig under en expedition kan vara riskfyllt. Ombord på isbrytaren Oden finns visserligen narkosutrustning och möjlighet till kirurgi, men det är inte alltid en läkare är på plats, och patienten befinner sig för långt borta för att enkelt kunna bli hämtad. Är man på Nordpolen, till exempel, krävs det en båtresa på tre dygn, innan man når en plats där en helikopter kan komma till undsättning.

Några riktigt allvarliga incidenter har Per-Olof Edvinsson inte behövt uppleva. Blödningar och benbrott, visst – han minns särskilt en fotledsfraktur där benet nästan höll på att tränga ut genom huden – men oftast rör det sig om sådant som infektioner, sår och klämskador.

– Det jag tycker är värst är tandskadorna. Det är ju så nära till skallen. Det har också varit en del buksmärta, och då vet man ju inte om det är en blindtarm eller något annat. Man får ge antibiotika och hoppas att det går åt rätt håll.

Skador och sjukdomar är ett ständigt riskmoment, men den största utmaningen under polarexpeditionerna är något annat: vädret. Det är oupphörligt skiftande och ofta bitande kallt – flytande läkemedel får man ha in till kroppen och i sovsäcken på natten, för att de inte ska frysa. Tät dimma eller kraftiga vindar kan komma snabbt.

– Vi kan aldrig vara säkra på att kunna återvända från en expedition inom beräknad tid. Två dygn blir lätt till fem, om vi måste slå läger för en storm. I sådana situationer reser man tältet på ett passande ställe, gärna vid en sjö, så att man bara behöver hålla utkik för vilda djur åt ett håll. Och så väntar man.

Det gäller alltså att förbereda sig för det värsta. Om en grupp ska vara ute i två dagar har de vanlig mat för den tiden, och utöver det frystorkat för sju dagar till.

– Skulle även den frystorkade maten ta slut har vi den riktiga nödprovianten att knapra på. Med den kan du klara dig i ytterligare 20–30 dagar, men då är det bara fett du äter.

Expeditionerna kräver noggranna förberedelser också på ett mentalt plan, understryker Per-Olof Edvinsson. Är man inte psykiskt rustad kan det få konsekvenser. Han berättar om en resa 2007 till norra Svalbard, där ett forskarteam skulle borra på en glaciär. Omständigheterna är svåra under en sådan expedition: minus 28 grader och blåsigt. Man sover i tält och gör sina behov i en grop under en plywoodskiva.

– Efter ett tag blev några i gruppen helt apatiska. De kunde inte jobba någonting. En av dem hade inte tvättat sig på flera dagar, och fick ganska fula eksem runt halsen och troslinningen. Det var ren misär. Efter en och en halv vecka avbröt de arbetet.

De lämnade glaciären, och när de anlände till forskningsstationen hade Per-Olof Edvinsson och andra hämtat drivved och gjort en liten bastu åt dem.

– Det var märkligt. Fem kvinnor kom ner på sina skotrar och gick och satte sig i bastun, eldade och tvättade sig. Sedan satt de där i tolv timmar.

Efter kvinnorna kom männen. De var borta lika länge.

– Det tog alltså ett dygn innan de var färdiga. Då förstår man att de här människorna har varit med om mycket på glaciären.

Expeditionerna med Polarforskningssekretariatet varar ibland i månader i sträck. Att umgås så länge och nära med en grupp människor kan vara krävande, säger Olof Edvinsson. Och visst blir det konflikter ibland. Särskilt efter två veckor, vilket är den gräns där det nästan alltid uppstår irritation och sociala spänningar.

– Ibland är det så att man funderar: Varför kom du hit överhuvudtaget? Men vi vet ju om att det blir så här, så vi brukar försöka ordna någon middag eller så för att människor ska få klä upp sig och ha det lite trevligt.

En vanlig orsak till frustration är inställda arbetsdagar. Och där får Per-Olof Edvinsson ibland ta smällen, eftersom det är han som, vid alltför dåligt väder eller riskabla förhållanden, avblåser.

– Ofta vill ju forskarna vara kvar: ”Vi måste göra det här”, säger de. ”Nej, det måste ni inte”, svarar jag. Det kan bli jobbigt, men nu när jag har varit med ett tag känner jag mig rätt trygg med besluten.

Det värsta med resorna är dock inte konflikterna eller isoleringen, berättar Per-Olof Edvinsson, utan att behöva lämna familjen under så lång tid. Att de inte kan hålla kontakten medan han är borta gör inte saken enklare. Det finns visserligen en satellittelefon, men den är för nödsituationer.

I början blev hans fru och barn oroliga när han gav sig iväg, berättar han, men de har vant sig med åren.

– Jag säger: ”Nu åker jag, och så hörs vi om åtta veckor.” Man måste liksom ställa in sig på att det är så.

Och vilka är då uppsidorna? Vad är det som gör att han nu sju gånger har gett sig iväg på de här långa, ibland krävande resorna?

Det finns flera svar på den frågan. Ett handlar om möjligheten till att få arbeta självständigt och med stort eget ansvar, ett annat om variationen av uppgifter. Ett tredje svar är naturen, lyckan i att få komma upp på Sydpolens högplatå, 3000 meter över havet och med 300 mil av fri sikt.

Han berättar om en resa förra året till norra Grönland, där Oden som första fartyg någonsin tog sig in i den avlägsna och outforskade Victoriafjorden. Vid ett tillfälle följde Per-Olof Edvinsson med en av forskarna ut med en gummibåt för att hitta narvalar. Målet var att pricka en av dem med sändare.

– Ganska nära Victoriafjorden hör vi hur det börjar låta. Plötsligt ser vi ett femtiotal narvalar komma. Sedan sitter vi i tre timmar och tittar på när de jagar fisk och forskaren jag är med säger till mig: Per-Olof, det här har ingen människa i hela världen upplevt förut.