Förbereder för det värsta

Krigsplacering, krisövningar och totalförsvarsplikt. I en tid av osäkerhet har sjukvården fått en allt viktigare roll. För landets sjuksköterskor betyder det mer än ett jobb – det innebär en skyldighet att stå beredd när det värsta händer.

Sverige rustar för krig. Hur obehaglig tanken än kan verka är det vad som sker just nu. Vid sidan av tillskottet till Försvarsmakten har regeringen avsatt 37 miljarder kronor till det civila försvaret – där hälso- och sjukvården är en viktig del.

Taha Alexandersson, docent och avdelningschef för krisberedskap och civilt försvar på Socialstyrelsen, är tydlig. Sjukvården måste förbereda sig för att hantera krig och katastrofer i framtiden.

– Beredskap handlar om att kunna hantera oväntade och extrema situationer utan att samhällsviktiga funktioner kollapsar, säger hon.

Socialstyrelsen har fått en betydelsefull roll i upprustningen av civilförsvaret. Utöver det breda uppdraget att stärka vården och omsorgen inför kris eller krig, har regeringen gett myndigheten mer specificerade uppgifter – som att stödja regionernas förmåga att öka vårdkapaciteten i krissituationer och att etablera en nationell samverkansstruktur för hälso- och sjukvårdens försörjningsberedskap.

– Vi erbjuder kunskaps- och metodstöd och bidrar med planering och övningar. Vi ska finnas som stöd för regionerna och kommunerna i en kris, säger Taha Alexandersson.

Socialstyrelsen har ringat in några centrala aspekter av sjukvårdens beredskap, där personalplanering och uthållighet är de främsta. Taha Alexandersson menar att det är en sak att hantera en akut händelse under en enda dag, en annan att hålla ut under flera månader.

– Titta på Ukraina, där har kriget pågått i tre år nu. Om människor ska orka fortsätta gå till jobbet varje dag måste de ha en god arbetsmiljö. De behöver känna sig förberedda och omhändertagna, säger hon.

Övriga områden som ligger på Socialstyrelsens bord är lagerhållning och utrustning. Under pandemin blev det tydligt hur skört systemet var då mycket av den tidigare beredskapen monterats ner.

– Men det handlar inte bara om att ha tillräckligt med skyddsmasker och läkemedel. Lika viktigt är att se över hur regionernas och kommunernas lokaler är anpassade för till exempel värmeböljor, strömavbrott och militära attacker.

Förra året genomfördes en omfattande nationell övning som inkluderade ett koordinerat terrordåd i sju regioner. Det var den största övningen på åtta år och syftet var att testa Sveriges förmåga i en krissituation. Taha Alexandersson berättar att hon blev positivt överraskad av hur mycket bättre samspelet mellan regionerna och Socialstyrelsen fungerade den här gången jämfört med den tidigare övningen 2016.

– Däremot finns det fortfarande stora utmaningar, bland annat inom sjuktransporter och hur man delar relevant information i rätt tid. Det här är frågor som vi jobbar med, säger hon.

Det finns egentligen ingen enhetlig definition av katastrofmedicin. Socialstyrelsen beskriver det som en situation där den normala vårdstandarden inte kan upprätthållas. Karin Hugelius, docent och forskare vid Örebro universitet, anser att det handlar om mycket mer än så. Hon föredrar att använda ordet katastrofsjukvård – istället för katastrofmedicin – för att beskriva oväntade och ofta kaotiska situationer där traditionella sjukvårdsrutiner inte alltid fungerar.

– Begreppet sträcker sig långt utanför den traditionella sjukvården. Katastrofsjukvård handlar inte bara om medicinska insatser utan om att förstå dynamiken i en kris, säger hon.

Karin Hugelius har en bakgrund som anestesi- och ambulanssjuksköterska och har deltagit i flera internationella insatser för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap MSB. Bland annat arbetade hon i Thailand under tsunamin 2004. Enligt Karin Hugelius har de flesta katastrofer mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

– De kännetecknas av att de är oväntade, ovissa och aldrig passar exakt in på vad man planerat för, säger hon.

När Karin Hugelius föreläser om katastrofsjukvård brukar hon lista fem utmaningar. Inledningsvis pratar hon om vikten av att förstå att en katastrof verkligen har inträffat. I Sverige finns ingen exakt gräns för när en situation ska klassas som en katastrof utan det är en sammanvävd bedömning, som kan variera mellan regionerna.

– De första larmen är ofta ganska vaga och siffror i det akuta skedet riskerar att vara felaktiga. Därför är det viktigt att fokusera på rätt saker, säger hon.

Många förknippar katastrofmedicin med krig, explosioner och trafikolyckor, men en kris kan innebära så mycket mer. Karin Hugelius andra punkt på listan är att personalen kan behöva förbereda sig på sådant de inte omedelbart betraktar som en kris, som till exempel psykiska trauman eller att hantera kroniskt sjuka patienter med begränsade resurser.

– Nummer tre är att kunna ändra arbetssätt. I en kris går det inte alltid att följa våra checklistor till punkt och pricka. Sjukvårdspersonal behöver tränas i att fatta egna beslut och vara kreativa när förutsättningarna förändras.

Precis som Taha Alexandersson på Socialstyrelsen, väljer Karin Hugelius uthålligheten som en viktig punkt. En katastrof upphör inte för att det akuta skedet är över. En skottlossning kan vara under några sekunder, men konsekvenserna för de inblandade kan pågå i åratal. Därför måste katastrofmedicin även inkludera primärvård, psykiatri och rehabilitering, menar hon.

– För sjukvårdspersonalen handlar det om att axla sin yrkesroll. Även om det har varit en fruktansvärd dag på jobbet kan de åka hem efteråt. Så är det inte för de drabbade, säger hon.

Det sista Kerstin Hugelius vill ta upp är att skapa en beredskap på individnivå. Att fundera på hur förberedd man själv är på en katastrof. Om man till exempel tvingas lämna sitt hem vet man då var familjen ska samlas och vem man behöver vända sig till?

Ett sätt att förbereda sig mentalt är att lyssna på andras berättelser via dokumentärer och poddar.

– Inom sjukvården har vi många kollegor som upplevt krig i sina hemländer. Ta del av deras historier, uppmanar hon.

Katastrofmedicin – eller katastrofsjukvård – är ett relativt smalt forskningsämne i Sverige och hittills har bara åttio personer disputerat i ämnet. En av dem är Jason Murphy, lektor vid Röda Korsets högskola, som har undersökt sjukvårdens beredskap och respons vid katastrofer, med fokus på sjukhusens ledningsgrupper och sjuksköterskor på akutmottagningar.

– Bland annat intervjuade vi beredskapssamordnare på Stockholms akutsjukhus, som var involverade under terrordådet på Drottninggatan 2017, berättar han.

Sjuksköterskor på akutmottagningar har en central funktion i katastrofsituationer. De är ofta de första som tar emot patienter och måste snabbt bedöma skador och prioritera vårdinsatser. Jason Murphys avhandling visar att sjuksköterskorna ofta överskattar sin övergripande katastrofberedskap.

– Det här kan få allvarliga konsekvenser vid verkliga händelser, där bristande kompetens och förberedelse kan äventyra både patienters och personalens säkerhet, säger han.

Vid en kris har sjukvården tre beredskapslägen att välja mellan – stabs-, förstärknings- och katastrofläge. Vilket läge sjukvårdsledningen beslutar sig för bör grundas på evidensbaserade beslutsverktyg och inte styras av rädsla, poängterar Jason Murphy.

– Att gå till katastrofläge innebär till exempel att man stryper massor av andra resurser, vilket kan äventyra övriga patienters säkerhet.

Slutsatsen av Jason Murphys avhandling är att sjukvården behöver mer utbildning, fler realistiska övningar och bättre underlag för att kunna fatta rätt beslut. När en händelse utvecklar sig i snabb takt, som exempelvis under skolskjutningen i Örebro, finns ingen tid att slå upp saker. Då behöver personalen ha tydliga rutiner att förlita sig på.

– Det kan vara extremt svårt att få en lägesbild i början av en händelse. Informationen är inte tillräcklig, samtidigt som det finns ett överflöd av spekulationer på sociala medier. Då krävs mandat för att kunna fatta rätt beslut, säger Jason Murphy.

Alla regioner i landet har en skyldighet att ha en kris- och katastrofmedicinsk beredskapsplan. Men utformningen varierar.

Region Dalarna har skapat en organisation med flera sjuksköterskor som fungerar som samordnare för den katastrofmedicinska beredskapen.

Jeanette Hjortsberg, verksamhetschef i primärvården i Mora och Orsa, ansvarar för den psykosociala krisledningen som chef för den regionala PKL-organisationen (psykologisk och psykosocial katastrof-
ledningsgrupp).

– Alla nyanställda inom divisionen för psykiatri och habilitering I Dalarna får vid anställningen veta att de är krigsplacerade. Det ingår i grunduppdraget, säger hon.

Totalförsvarsplikten gäller alla mellan 16 och 70 år, och vid höjd beredskap kan vem som helst kallas in. Sjuksköterskor och läkare omfattas dessutom av allmän tjänsteplikt, vilket innebär att de måste infinna sig på sin arbetsplats under kris eller krig.

Jeanette Hjortsberg tycker att det är bättre att få veta i förväg vad som gäller, än att överraskas av tjänsteplikten när det väl händer.

– Vi måste vara medvetna om att vårt ansvar som sjukvårdspersonal går långt utöver fredstida rutiner, säger hon.

Vid stora katastrofer aktiveras PKL-organisationen och ett annorlunda arbetssätt tar vid. Då läggs de administrativa rutinerna åt sidan och sjukvårdspersonalen fokuserar på att hjälpa de drabbade och deras närstående.

Jeanette Hjortsberg berättar om en bussolycka i Hedemora för två år sedan där ett hundratal barn var inblandade. När hon meddelades om olyckan via ett sms, trodde hon först att det var en övning.

– När det stod klart att det var skarpt läge aktiverade vi krisstödsarbetet direkt, berättar hon.

Inom loppet av några timmar hade Region Dalarna organiserat akut psykosocialt stöd för skadade, anhöriga och vårdpersonal.

– Vi frigjorde personal, öppnade en anhöriglinje och omfördelade resurser. Utmaningen är alltid mängden drabbade, säger Jeanette Hjortsberg.

Sjuksköterskor är vana vid att prioritera, men vid en katastrof ställs förmågan på sin spets. Om många människor är svårt skadade, är det omöjligt att ta hand om alla på ett likvärdigt sätt. Då gäller det att vara uppfinningsrik och lösningsfokuserad, menar Jeanette Hjortsberg.

– Det kan upplevas som otroligt frustrerande att inte kunna hjälpa alla, därför är det viktigt med mental förberedelse, säger hon.

Bussolyckan i Hedemora slutade ändå bra, inget av barnen ombord blev allvarligt skadat. Och för teamet i Region Dalarna blev olyckan en omskakande övning i ett skarpt läge.

– Kravet är att vi ska klara ett krisläge i två veckor. Men vid ett krig eller en pandemi måste det finnas en annan lösning. Vi kan inte vara i stabsläge under en längre tid, då slutar alla övriga verksamhetsplaner att gälla, säger Jeanette Hjortsberg.