Porträtt

Samtalen i fokus på Nötkärnans Vårdcentral

Linn Ottosson5

Foto: Carina Gran

Diabetessjuksköterskan Linn Ottosson möter en mångkulturell patientgrupp på Nötkärnans Vårdcentral i Bergsjön.
– Vi jobbar med öppen dörr för att möta patienternas behov, säger hon.

Text: Tim Andersson

Diabetessjuksköterskan Linn Ottosson har arbetat som sjuksköterska i tio år. Efter examen tog hon jobb på Drottning Silvias barnsjukhus, men trots att hon trivdes med sina kollegor sade hon upp sig ett par år senare. Anledningen var att arbetet blev för tungt, och till sist kändes det inte patientsäkert.

– Bägaren rann över. Man förväntades ta ansvar för något så skört som sjuka barn, utan rätt förutsättningar och den uppbackning från chefen som man behövde. I stället fick man en klapp på axeln och orden: ”Det löser du.” Nej, det gör jag inte, kände jag.

På Bergsjöns vårdcentral, där hon arbetar nu, är det annorlunda. Här upplever hon sig respekterad som individ. Det skulle aldrig talas om att ”fylla luckor”, konstaterar hon.

– Vi är inte spelpjäser som man sätter in.

Något annat som skiljer Nötkärnans i Bergsjön från många andra vårdcentraler är den stora variationen av arbetsuppgifter, också för grundutbildade sjuksköterskor.

– Här har vi fyra arbetspositioner som vi bemannar varje dag: två sjuksköterskemottagningar, telefonen, laboratoriet och drop in. Varje dag byter vi position vilket ger omväxling och flexibilitet i vår roll. Det gör också att vi stöter på våra patienter på olika ställen.

Linn Ottosson2

Linn Ottosson har egen mottagning, men roterar också ute i den ordinarie verksamheten. Foto: Carina Gran

Fler av sjuksköterskorna har dessutom, precis som Linn Ottosson, egna mottagningar.

– Vi har då egen mottagning flera gånger i veckan, men roterar också ut i den ordinarie verksamheten, vilket vi alla tycker är värdefullt.

Nötkärnans vårdcentral i Bergsjön utanför Göteborg skimrar i varmt gula, orange och röda färger. I en omgivande arkitektur utan påtaglig människokärlek sticker den prisvinnande byggnaden ut.

När Linn Ottosson tar emot Omvårdnadsmagasinet i entrén är det relativt lugnt. En handfull patienter väntar på sin tur, omgivna av ett tätt buskage av tropiska växter och porlande vatten, men på förmiddagarna är det annorlunda. Nötkärnan i Bergsjön har dagligen drop in till läkare, som öppnar 07.50 och pågår till 11.00, om behovet finns.

Och det gör det ofta. Den privata vårdcentralen har 19 500 listade patienter, och vissa mornar kan uppåt hundra personer stå utanför ingången.

– Fördelen med systemet är naturligtvis att du slipper vänta i tre veckor på en läkarkontakt – du får en samma dag. Visst, det kräver att du kommer hit och kanske sitter någon timme. Men en halv dag kontra flera veckors väntetid… Oftast är våra patienter är i alla fall väldigt nöjda.

Om utsidan av Nötkärnan är spektakulär, är insidan av ännu större vikt: Orsaken till att man bytte lokaler 2016 var framför allt behovet av att kunna ta emot fler patienter, och här är det luftigt och inbjudande.

– Är det något som gör vår vårdcentral speciell är det tillgängligheten, att vi jobbar som vi gör: med öppen dörr, säger hon.

Linn Ottosson3

Drop in, ett rikt utbud av tolkar och utökade telefontider. På Nötkärnan är tillgängligheten ständigt i fokus. Foto: Carina Gran

Linn Ottosson beskriver arbetet som ”personcentrerat på riktigt”. Här avgör de vårdsökande själva, utan yttre inblandning, om deras besvär kräver en läkarkontakt eller inte. Först om drop in-tiderna skulle ta slut kopplas sjuksköterskorna in för att göra en bedömning.

– Vi försöker på ett eller annat sätt pussla för patienternas bästa. Om drop in-tiderna tar slut och vi inte får in dem på eftermiddagen, då vi bara har bokningsbara tider, hänvisas de till nästkommande vardag.

Är patienterna bra på att avgöra om de behöver träffa en läkare eller en sjuksköterska?

– Ja, jag tycker att de har bra koll. Många har varit listade hos oss i många år, och de har lärt sig.

Er modell innebär att en orolig patient kan besöka läkare flera gånger i veckan. Är det vanligt att personer kommer in i onödan?

– Hos oss har alla patienter sin PAL, och sedan vi införde det systemet har antalet besök per person minskat. Läkarna lär känna sina patienter och vet ofta hur de ska bemöta och lugna dem. Kontinuiteten är väldigt viktig för oss, och, vid sidan av tillgängligheten, en av våra grundpelare.

Linn Ottosson

Ibland kan det krävas ett tufft motiverande samtal om patienten inte lyckas ta hand om sig själv på ett bra sätt. Foto: Carina Gran

Visst finns det patienter som skulle ifrågasätta en modell av det här slaget, som vill ha en bokad tid att kunna visa upp för arbetsgivaren. Linn Ottosson har mött den reaktionen från mer centrala delar av stan. Här, i ett av Göteborgs mest utsatta områden, funkar drop in dock väldigt bra, berättar hon.

– Vi har en mångkulturell patientgrupp, där många saknar exempelvis bank-id, kanske även personnummer. Det finns således de som inte kan boka tid, och då är det en lösning att de kommer hit och får hjälp på plats. Alla ska ha vård på lika villkor, oavsett vem du är, vad du har för etnicitet eller vad du talar för språk.

Det senare är ett ledord som manifesteras på flera sätt här på vårdcentralen. Till exempel i det rika utbudet av tolkar. På plats finns tillgång till arabiska, somaliska och bks (bosniska, kroatiska och serbiska), och behövs det tolkar på andra språk finns sådana tillgängliga över telefon.

– Tolkarna används jättemycket. Varje dag. Utan dem skulle vårt arbete vara betydligt svårare.

Ett annat sätt att öka tillgängligheten är de generösa telefontiderna.

– Det är aldrig så att våra telefontider tar slut för dagen, vilket det lätt kan göra på många andra vårdcentraler. Telefonrådgivningen är öppen från klockan åtta till fem, och vanligtvis har vi en svarstid på våra samtal under minuten.

Linn Ottosson4

Patienternas livsberättelser hjälper Linn Ottosson att bättre förstå varför de tänker eller agerar som de gör. Foto: Carina Gran

Att Bergsjön är ett särskilt utsatt område påverkar inte bara organisationen och logistiken, utan också val av behandlingar och materia. Linn Ottosson har alltid har med sig ett socioekonomiskt perspektiv i arbetet.

– Som diabetessköterska kan jag kanske inte rekommendera den bästa medicinen, utan måste i stället ta någon mer ekonomiskt passande. Jag träffar många som säger: ”Det här är för dyrt för mig.”

Vad tänker du om det?
– Det är en lite sorglig sak med vårt område, att den faktorn finns med i bakhuvudet hela tiden: Hur löser den här patienten det hemma? Hur ska den förvara insulinet?

De allra mest utsatta patienterna är de asylsökande och de papperslösa. Ett tag var det en ganska stor grupp, men på senare tid har den krympt.

– För mig är det absolut ingen skillnad om patienten är papperslös eller inte, mitt bemötande är likadant oavsett. Omvänt är det däremot en skillnad: den tacksamhet som man möter från den här gruppen är större än från någon annan.

Så vad i Linn Ottossons jobb värdesätter hon högst? Svaret är enkelt: samtalen med patienterna. Som diabetessköterska är den delen central, berättar hon.

– Det handlar om att lyssna, och att försöka stötta och hjälpa patienterna att hitta och nå sina mål. Deras livsberättelser hjälper mig att bättre förstå varför de tänker eller agerar som de gör.

Linn Ottosson7

Tre sjuksköterskor delar på 1000 diabetespatienter på Nötkärnan i Bergsjön. Foto: Carina Gran

Ibland kan det krävas ett ”tufft motiverande samtal”, om patienten inte lyckas ta hand om sig själv på ett bra sätt.

– Det handlar om att på ett personcentrerat sätt kunna säga: ”Du kan bättre. ”Om man har lärt känna varandra finns det ibland utrymme för en lite tuffare attityd. Men det måste man ju känna av.

Samtalen är inte sällan tunga. Många av patienterna har en svår historia, socialt eller ekonomiskt. En del av dem har kommit till Sverige efter att ha flytt krig. Senast i dag träffade hon en person som blivit torterad i sitt hemland.

– Just nu möter jag många patienter med släkt i Gaza, som inte vet om deras familjemedlemmar lever eller inte. Vad kan jag säga för att få dem att må bättre? Inte så mycket egentligen. Jag tror att det mest handlar om att finnas där, och visa att man känner med dem.

Hur hanterar du de här tunga berättelserna?

– Det är inget man tar med sig hem, man måste lära sig att koppla bort dem. Vi ventilerar sinsemellan i sjuksköterskegruppen. Det är samma sak när det sker dödsfall. Visst tar det på en, men vi hjälps åt.

Linn Ottosson8

Ett tajt team skapar bra samarbete och fin stämning. Foto: Carina Gran

I en vit vas på hennes bord står en djupröd julstjärna. Den fick Linn Ottosson som tack av en patient häromdagen.

– Det var inte så att jag hade gjort något speciellt, vi hade bara pratat. Man visar att man finns och försöker möta patienterna där de är i dag. När man svarar i telefonen är hälsningsfrasen: ”Hur kan jag hjälpa dig i dag?” Det fångar bra vad det handlar om.

Jag läste en intervju med en av grundarna av Nötkärnan i Bergsjön, som sade att ni jobbar väldigt hårt här och tar emot fler patienter än vad man gör på andra vårdcentraler. Är det så?

– Ja, det kan jag tänka mig. Det är ingen här som sitter och rullar tummarna, om man säger så. Vi har patienter från öppning till stängning. Du får gärna titta på en drop in-lista för att se patientflödet!

Bara diabetespatienterna är över tusen stycken, fördelat på tre diabetessköterskor. Så visst har Linn Ottosson att göra.

– Men det känns inte tufft, eftersom det är en så fin stämning och bra samarbete här. Det blir ett tajt team när alla måste hjälpas åt.

Linn Ottosson

Jobb: Diabetessjuksköterska på Nötkärnan Bergsjön Vårdcentral, utanför Göteborg.

Ålder: 33 år.

Bor: Göteborg/Angered.

Familj: Sonen Nikola (6år) och sambon Dragan.

Intressen: Umgås med min familj, vara ute i naturen, och att fotografera.

2011–2014 – Sjuksköterskeutbildningen

”Sjuksköterskeutbildningen i Göteborg var väldig kul. Den gav mig en bra grund för att klara ett kommande yrkesliv. Det gäller särskilt VFU:erna, där jag kunde koppla teorin till praktiskt lärande. Till de som funderar: Sjuksköterskeyrket är jättekul – läs!”

2014 – Diabetesintresset

”Mitt intresse för diabetes väcktes redan när jag var nyexaminerad och började på min första avdelning på Barnsjukhuset, där jag träffade typ 1–patienter. Det är ju något helt annat än patienter med diabetes typ 2 som jag jobbar med nu, men där kände jag att området var brett, komplext och väldigt spännande. Det finns så mycket att göra inom detta område!”

2014–2016 – Barnsjukhuset

”Den svåraste perioden i mitt yrkesliv var när jag tog beslutet att säga upp mig från Barnsjukhuset. Sättet vi jobbade på kändes inte patientsäkert och till sist rann bägaren över. Man förväntades ta ansvar för något så skört som barn, utan rätt förutsättningar och den uppbackning från chefen som man behövde. I stället fick jag en klapp på axeln och orden: ”Det löser du.” Nej, det gör jag inte, kände jag.”

2016 – Vårdcentralen i Bergsjön

”Jag sökte jobbet här i Bergsjön utan att veta någonting om det annorlunda arbetssättet, men den stora variationen visade sig passa mig perfekt. Vad som först slog mig med arbetsplatsen var att det var så fin personal, och ett så bra ledarskap. Lyhört. Här värdesätter man varandras kunskaper och tar tillvara på allas erfarenheter. Vi lär varandra och samarbetar, utan kännbara hierarkier, för patientens bästa.”

2022 – Diabetessjuksköterska

”När jag sedan kom hit till Bergsjön sade jag tidigt till min chef, att om det skulle uppstå en tjänst på diabetesmottagningen så var jag väldigt intresserad, och när min tidigare kollega gick i pension fick jag frågan. Innan jag kunde börja var jag dock tvungen att läsa en diabeteskurs på 15 hp, som tog några månader, men den var bara stimulerande och väldigt intressant.”

Publiceringsdatum: