Hon lotsar sjukskrivna ut i naturen

De är högpresterande yrkespersoner som är vana vid en fulltecknad agenda. På GreveGarden i Lidköping går allting i snigelfart. Här får personer med utmattning, ångest och depression rehabilitering i naturen.

Text: Lotta Engelbrektson

Kristoffer Sundén jobbade oavbrutet. Han drev ett eget byggbolag och var alltid kontaktbar. Telefonen kunde ringa alla tider på dygnet och under semestern med familjen smög han undan och läste sina mejl. Ett dödsfall i familjen satte stopp för det rasande tempot.

– Det började med att jag åkte in till sjukhuset med en misstänkt hjärtinfarkt, men läkarna hittade inga fysiska fel på mig, säger han.

I stället fick Kristoffer diagnoserna PTSD, posttraumatisk stress och utmattningssyndrom och sjukskrevs på obestämd tid. Han mådde otroligt dåligt och gick knappt ur sängen.

För Elisabeth G Wahlgren som är sjuksköterska och trädgårdsmästare på GreveGarden är Kristoffers berättelse en klassiker. Sedan hon startade NUR 2016, på uppdrag av Västra Götalandsregionen, har hon lyssnat på många liknande livshistorier.

– Den typiska deltagaren är en högpresterande yrkesarbetare som ägnat mycket tid åt att ta hand om andra. Personer inom vård, skola och omsorg är överrepresenterade, säger hon.

På senare år har grupperna dock blivit alltmer heterogena. Diagnosen utmattningssyndrom har gått ner i åldrarna och nya yrkesgrupper har drabbats.

– Vi har tagit emot många fler män från traditionellt mansdominerade yrken, som till exempel byggbranschen, än tidigare, säger hon.

När Omvårdnadsmagasinet får kontakt med Elisabeth har regionen just avslutat avtalet om NUR för de två verksamheter som fanns i regionen, Nästegården i Falköping och GreveGarden. Det inarbetade teamet med en sjuksköterska och trädgårdsmästare – Elisabeth själv – samt en arbetsterapeut och en fysioterapeut har splittrats.

Anledningen till att avtalet sades upp var enligt regionen att det inte var tillgängligt i hela regionen för alla invånare och att det finns för lite kvantitativ forskning som godkänns enligt HTA- analys. Även om kvalitativ forskning finns, påpekar Elisabeth.

– Nu har jag i stället ett fortsatt nytt avtal med kommunen och Försäkringskassan om så kallade förberedande insatser inför arbetsträning. Det betyder att vi kan erbjuda fler platser, men det räknas inte längre som vård.

För Elisabeth är det en stor sorg att NUR har gått i graven för GreveGarden. Hon berättar att verksamheten uppvisade goda resultat. Närmare 70 procent av deltagarna som genomförde både NUR och de förberedande insatserna har gått vidare till arbete eller arbetsträning.

– Många av dem jag möter i det enklare programmet skulle egentligen behöva NUR. De är för sjuka och förtvivlade för att klara av att återgå i arbete efter så kort tid, säger hon.

Den magiska formeln för naturunderstödd rehabilitering stavas egentligen tid. Att kravlöst få hitta tillbaka till sig själv med stöd av ett multidisciplinärt team.

När verksamheten var i full gång tog GreveGarden emot grupper om åtta personer åt gången som deltog i naturunderstödd rehabilitering i tolv veckor. Under tre förmiddagar i veckan samlades deltagarna för gemensamma övningar. Fysioterapeuten ledde gruppen i kroppskännedom och avspänning, arbetsterapeuten bidrog med verktyg för att få vardagen i balans och Elisabeth G Wahlgren lotsade ut dem i naturen.

– Det handlar om att nå enkelheten som naturen kan ge. Att känna gruset under fötterna, lyfta blicken mot trädkronorna och acceptera hur livet ser ut just nu, säger hon.

Många av deltagarna hade varit sjukskrivna under lång tid och gjort flera försök att arbetsträna. Vanliga diagnoser var utmattning, ångest och depression och för många var det inledningsvis ett stort steg att bara infinna sig på gården i tid.

– Därför arbetade vi mycket med struktur och fasta rutiner för upplägget. Men också med stor förståelse för situationen. Den som inte orkade umgås med de övriga, hade möjlighet att gå undan en stund.

Trots att de flesta beskriver sin utmattning som en oändlig trötthet, var den främsta utmaningen att få deltagarna att sakta ner. Att hjälpa dem att landa i att en övning inte var ett projekt som skulle genomföras på snabbast möjliga tid.

Kristoffer Sundén, som gått igenom NUR-programmet, skrattar när han minns ett tillfälle när gruppen hade i uppgift att plantera växter i krukor. Elisabeth började med att hälla ut en jordhög på ett bord.

– Alla bara högg in på krukorna för att börja, samtidigt som de ifrågasatte det ineffektiva med att hälla ut all jord. Elisabeth fick lugna ner situationen och få oss att landa i nuet och känna på jorden, berättar han.

För Kristoffer tog det en månad på GreveGarden innan han upplevde att han var mottaglig för vad teamet kunde erbjuda. När han tog till sig verktygen han fick lära sig, lyckades han bromsa sina panikångestattacker och hantera sin hjärntrötthet med hjälp av andningsövningar. I dag är han otroligt tacksam för mötet med personalen på GreveGården – som såg honom och hans behov – och för de nya kunskaper han fått.

– Jag förstår inte hur jag orkade hålla det tempo jag hade innan jag blev sjuk. Numera har jag lärt mig portionera ut min energi under dagen och ta vilopauser om jag behöver, säger han.

Att träffa andra i samma situation var också betydelsefullt och Kristoffer kände att han kunde vara helt ärlig. Han var inte ensam om att må så dåligt som han gjorde. Alla visste precis vad han gick igenom. Gruppen blev väldigt sammansvetsad efter veckorna tillsammans.

– Jag känner de andra sju deltagarna otroligt bra. Jag vet fortfarande inte vad alla jobbar med, men jag känner deras själar, säger han.

Kristoffer bor med sin familj i ett hus i skogen och har träden inpå knuten. Ändå märker han att hans förhållningssätt till naturen har förändrats efter tiden med NUR. Visst gick han ut i skogen även innan dess, men då var det alltid på jakt efter blåbär eller svamp. Det fanns ett syfte med skogspromenaderna.

– Numera kan jag njuta av att vara närvarande med naturen omkring mig. Den hjälper mig att hitta ett lugn inombords, säger han.

Trots att Kristoffer inte önskar varken sig själv eller någon annan att drabbas av utmattningssyndrom, kan han uppskatta hur det har förändrat honom i grunden. Han tycker att han har blivit en bättre människa sedan han tillfrisknade och han har blivit en mer närvarande pappa till sina barn.

Just nu deltar han i det avslutande prerehabprogrammet på GreveGarden, därefter hoppas han att komma i gång med arbetsträning. Däremot vill han absolut inte tillbaka till byggbranschen.

– Jag ska arbeta i trettio år till och jag vill göra något som känns mer meningsfullt för mig. Helst vill jag jobba med ungdomar, säger han.

På gården fortsätter Elisabeth G Wahlgren sitt arbete trots förändrade förutsättningar. Samtidigt är hon bekymrad för framtiden. Många som kommer till det förberedande programmet mår minst lika dåligt som de som tidigare remitterades till NUR. Dessutom är det en bredare målgrupp och det har blivit vanligare att deltagarna har en kombination av utmattning och psykiatriska diagnoser.

– Men jag är medveten om pressen på sjukvården och primärvården och att det är fullt inom psykiatrin. Men var ska vi göra av alla människor som mår dåligt, undrar hon.