Relationer grunden för delaktighet inom tvångsvården

En god vårdrelation kan kompensera och förebygga många av de svåra situationer som uppstår till följd av icke- delaktighet i rättspsykiatrin, visar en ny avhandling.

Text: Jenny Ryltenius

Trots att rättspsykiatrisk vård skiljer sig markant från annan sjukvård styrs den av samma lagar och dessa betonar starkt patientens rätt till delaktighet. För rättspsykiatrins vidkommande uppstår här en paradox. Hur ska en patient som tvångsvårdas kunna uppleva delaktighet i vården?

Psykiatrisjuksköterskan Andreas Söderberg har djupintervjuat dömda personer på landets rättspsykiatriska kliniker. Den övergripande bilden är att de inte känner sig delaktiga men det finns stunder då de upplever delaktighet. Avhandlingen tar fasta på vad det är i dessa stunder som ökar upplevelsen av delaktighet.

– Mina resultat visar att det viktiga för patienten inte är att själv få bestämma. Det viktigaste för att känna sig delaktig är att förstå varför att beslut fattas och att uppleva processuell rättvisa.

Processuell rättvisa är ett juridiskt begrepp som innebär att den som står åtalad upplever att rättsprocessen har varit rättvis. Det handlar inte om att domstolsbeslutet var rättvist utan om att själva processen var det. Upplevelsen av processuell rättvisa är avhängig av att man har fått ge sin version av saken, att bemötas med respekt och värdighet men även att auktoriteter är neutrala.

– I mina intervjuer återkommer beskrivningar av precis detta. För de intagna är det viktigt få känna att ”Jag har gett mina argument och läkaren och vården kan redogöra för dem, de förstår hur jag tänker”, säger Andreas Söderberg.

För att uppleva processuell rättvisa är det också viktigt att få veta varför ett beslut fattas. Ett talande exempel är en patient vars utlovade promenad blev inställd. Han fick samtidigt veta att en vårdare var hemma med sjukt barn och att man därför var kort om personal.

– Att vårdpersonalen sa precis som det var, gjorde att den här patienten att upplevde sig delaktig.

Att tvångsvårdas på obestämd tid och veta att man inte kommer ut förrän förvaltningsrätten anser att man inte längre är farlig för samhället kan även vara svårt på ett existentiellt plan.

– Personalen behöver utbildning i juridik och få möjlighet att diskutera etiska frågor kring lagstiftning, brott och straff för att kunna ge stöd till patienterna. Detta kan bidra till att patienterna upplever delaktighet i vårdprocessen.