Dags att diskutera dödshjälp

Sex av tio sjuksköterskor har haft en patient som bett om hjälp med att dö, enligt en norsk avhandling i omvårdnad. Många är helt oförberedda på frågan och saknar kunskap om både terminologi och juridik.
– Det är hög tid för professionen att börja diskutera dödshjälp, anser forskaren Hege Hol.

Text: Maja Lundbäck

Att en svårt sjuk och döende patient frågar en sjuksköterska om hjälp att dö hör inte till vanligheterna. De flesta är bara med om det mellan en och tre gånger under en hel sjuksköterskekarriär. Hege Hol, omvårdnadsforskare vid høgskolan i Molde i Norge, råkade hamna i situationen tidigt. Hon var nyutexaminerad när frågan dök upp.
– Jag blev så överraskad. Jag var ju utbildad till att rädda liv, inte till att ta liv. Det kändes obehagligt och jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, säger hon.

Kanada och Nya Zeeland är två exempel på länder där det är lagligt för vissa sjuksköterskor med lång utbildning att ge dödshjälp. I hela Norden är det tvärtom förbjudet både med så kallad eutanasi, som betyder att man ger dödliga doser av läkemedel som avslutar patientens liv, och med så kallat assisterat döende, som innebär att man hjälper någon att ta sitt liv.

I norsk media händer det att dödshjälp diskuteras.

– I den offentliga debatten deltar läkare, jurister, psykologer och filosofer, men inga sjuksköterskor och det tycker jag är lite konstigt, säger Hege Hol.

Professionellt bland sjuksköterskor råder kompakt tystnad, hävdar hon.
– Det är väldigt lite diskussion och reflektion kring frågan ute på klinikerna. Frågan om dödshjälp verkar vara tabu.

Nu är det dags att frågan kommer upp på dagordningen, anser Hege Hol. Inte minst utifrån vad som framkommit i hennes egen avhandling, som hon disputerade på i fjol. Den handlar om sjuksköterskors erfarenheter av att ta emot förfrågningar om dödshjälp.

Hon började med att skicka en enkät till 734 sjuksköterskor. Av de 205 som svarade uppgav 58 procent att de någon gång fått en begäran om dödshjälp, antingen direkt eller indirekt. Indirekta frågor var vanligast. Medan direkta frågor är tydliga: ”Ge mig dubbel dos morfin som tar livet av mig” är indirekta frågor öppna för tolkning.
– Patienten kan till exempel referera till att djur har det bättre, eftersom djur kan bli avlivade av veterinären när de är döende, förklarar hon.

I intervjuer med 15 sjuksköterskor framkom att sjuksköterskorna inte visste hur de skulle hantera en sådan olaglig begäran. Många var oförberedda. En del beskrev känslor av maktlöshet över att inte kunna lindra patientens lidande. De yngre sjuksköterskorna upplevde det som mest vanskligt att få frågan. De personer i studien som hade fått frågan mer än en gång beskrev däremot att de hade bättre koll på hur de skulle hantera situationen.
– De kunde fråga varför patienten ville dö, ofta handlade det om att patienten egentligen behövde mer smärtlindring. Men den här erfarenheten, som de hade hjälp av, var ingenting de delade med sig av till andra. Här i Norge kallar vi den här erfarenheten för tyst kunskap, säger Hege Hol.

En del sjuksköterskor funderade över hur de skulle dokumentera att patienten ställt en fråga om dödshjälp. Skulle de ens förmedla frågan vidare, eller råder tystnadsplikt? Det är tydligt att många sjuksköterskor behöver få vägledning av personer med mer erfarenhet, menar Hege Hol.
– Cheferna har ett ansvar för att ta tag i den här frågan, för den behöver diskuteras, säger hon.

I avhandlingen framkommer även att en del sjuksköterskor har begränsad kunskap om både terminologin kring dödshjälp och den juridiska förståelsen kring vad som är lagligt och inte. Sjuksköterskor behöver lära sig var gränsen går mellan att lagligt avstå eller avbryta en livsuppehållande behandling å ena sidan och dödshjälp å den andra, förtydligar hon.

– Yngre sjuksköterskor i min studie upplevde att eutanasi och att avsluta en respiratorbehandling som samma sak. Det är det inte enligt norsk lag, säger hon.

Enligt Hege Hol är sjuksköterskorna mer restriktiva till legalisering av dödshjälp än den norska befolkningen. Enligt en norsk befolkningsundersökning från 2015 är 76 procent av norrmännen för assisterat döende och 66 procent för eutanasi. Undersökningen gjordes dock för snart tio år sedan och endast 13 procent av de tillfrågade svarade.

Drygt hälften av sjuksköterskorna i den stora enkäten, 56 procent, var själva för assisterat döende. Knappt hälften, 48 procent, var för eutanasi. Och ju äldre sjuksköterskorna var och ju högre utbildning de hade desto mer negativa var de. Inställningen till dödshjälp skilde sig dock åt mellan olika arbetsplatser.
– Sjuksköterskorna som arbetade på en lungavdelning var mer positiva till legalisering än de andra. De upplevde att den medicinska smärtlindring som de kunde ge till sina patienter var komplicerad, säger Hege Hol.

De var också mer rädda för att ta livet av patienterna om de gav för mycket morfin.

– Sjuksköterskor behöver förstå att om en patient dör till följd av en biverkning av smärtlindrande opioider, som läkaren har förskrivit, så är inte det dödshjälp. Men det upplever sjuksköterskorna att det är, säger hon.

Att det behövs mer professionell kunskap är tydligt, menar hon.

– Jag hoppas att min avhandling väcker intresset för att utbilda sjuksköterskor i frågan, säger hon.

Vi är också i stort behov av mer forskning, särskilt kvalitativ forskning om sjuksköterskors erfarenheter, menar hon.
– Det behövs särskilt här i Norden, där frågan är nästintill outforskad, säger hon.