Porträtt
”Jag dömer ingen”

Helena Myhre arbetar som sjuksköterska på Tygelsjöanstalten i Skåne. Foto: Erika Weiland
Helena Myhre jobbar som sjuksköterska på Anstalten Tygelsjö.
"Generellt sett är de intagna en ovanligt tacksam patientgrupp", säger hon.
Text: Tim Andersson
Att Helena Myhre kom till Kriminalvården var en ren tillfällighet. Hon jobbade inom hemsjukvården och trivdes bra där, cyklade mellan patienterna som ”skärgårdsdoktorn light” i Vellinge kommun. Men så såg hon en liten annons för tjänsten som sjuksköterska på Tygelsjöanstalten utanför Malmö.
– Jag sökte mest för kul. Jag var nyfiken och ville prova något nytt, och tänkte nog egentligen att jag skulle komma tillbaka till mitt gamla arbete ganska snart.
Så blev det inte. Vad hon möttes av på platsen var något helt annat än vad hon hade tänkt sig: som ett ”bed and breakfast vid havet”, som hon säger. Trevligt och gemytligt. Och patienter som verkligen uppskattade hennes arbete.
Hon blev direkt positiv till Kriminalvården, och sju år senare är hon fortfarande kvar.
– Att vara sjuksköterska här är ett väldigt härligt jobb. Patienterna tycker om att gå till sjukvården. Det är som en liten oas för dem.
Anstalten, med drygt 100 platser, har säkerhetsklass 3, vilket är den lägsta möjliga säkerhetsklassen. Det innebär att det inte finns några direkta rymningshinder. De intagna rör sig fritt och är inlåsta endast nattetid. Det betyder också att Helena Myhre har möjlighet att träffa patienterna ensam, utan någon vakt.
Är hon någonsin rädd? Visst har hon en larmknapp, men hon upplever inte mer av hot och våld här än utanför murarna.
– Tvärtom – det är oändligt mycket tryggare att jobba på anstalt. Man får inte glömma att folk kan bli förbannade på vårdcentralen på utsidan också.
Det är mycket vanligt med missbruk, konstaterar hon. Varje nyintagen får ett inskrivningssamtal, en lättare hälsokontroll och vid behov en avgiftning. Helena Myhres roll är att göra en initial bedömning om eventuell uttrappning, och sedan efterföljande, kontinuerliga kontroller.
– Det kan vara så att intagna vill ha vissa narkotikaklassade mediciner, som de på utsidan fick till sig illegalt. Sådana undviker vi dock så långt det går inom Kriminalvården, och det är mitt uppdrag att berätta: ”Detta kommer du inte att få.”

Efter sju år inom Kriminalvården trivs Helena Myhre fortfarande lika bra. Foto: Erika Weiland
Det är klart att nejet inte alltid upplevs som positivt. I sådana situationer använder Helena Myhre lågaffektivt bemötande, berättar hon. Med en lugn, trevlig och artig ton brukar det aldrig uppstå några problem.
– Om det blir ”höga ljudnivåer” så finns det rutiner för det, och om någon är påverkad av narkotika har vi hjälp. Men i 9, 9 gånger av 10 uppträder patienterna väldigt väl.
Generellt sett är intagna en ovanligt tacksam patientgrupp, berättar Helena Myhre. När de kommer till anstalten har de ofta en omfattande vårdproblematik, och om de inte har haft tid att reflektera över den tidigare får de det nu.
– De kanske har gått på tunga droger eller rökt enorma mängde cannabis, och när de blir drogfria upptäcker de plötsligt att de har en kropp.
Helena Myhre identifierar en hel del av diabetes, och högt blodtryck. Medan mer socialt välanpassade människor generellt är uppmärksamma på symtom och kanske googlar dem – ibland till överdrift – har den här patientgruppen ofta prioriterat bort sådant till förmån för mer akuta problem som måste lösas.
– Många dras med smärtor. Det kan vara någon som kommer och berättar att han har varit med om fyra bilolyckor, och i stället för att åtgärda skadorna och gå på sjukgymnastik, har han använt droger för att döva smärtan. Både den fysiska och psykiska – det är väldigt mycket psykisk ohälsa här.
En viktig del av Helena Myhres jobb går ut på att informera patienterna om hälsa och egenvård. Somliga av dem har aldrig ätit en lagad middag i hela sitt liv, utan har fått nöja sig med att haffa en kebab eller en falafel i farten när de har haft tid och pengar. En del är undernärda, andra felnärda.
Förutom kunskap försöker Helena Myhre också att förmedla lite ljus i det fängelsemörker som ibland kan bli tätt, berättar hon.
– Många som kommer hit är otroligt ledsna. De vet att de ska sitta här i några år, och att de inte kommer kunna träffa sin familj på länge. Då är det viktigt att ingjuta hopp: ”Använd tiden på ett bra sätt nu, du kan lära dig ta hand om kropp och själ. Här finns möjlighet för både och.”

Patienterna tycker om att gå till sjukvården. Det är lite som en oas för dem, säger Helena Myhre. Foto: Erika Weiland
Just nu ser vi en eskalerande våldsvåg i samhället, där gängkonflikter skördar ständigt nya offer och brutaliseringen tilltar. Helena Myhre märker av utvecklingen i sitt jobb.
De intagna har på senare år blivit en tuffare sort, säger hon. Ibland hjälper hon till på en annan anstalt, med säkerhetsklass 2, vilket är en sluten anstalt med mer övervakning och kontroll.
– Det är mycket fler människor nu som inte får lov att träffa varandra, på grund av gängkonstellationer.
Något annat som hon har noterat är att de intagna blir allt yngre.
– Det har krupit ned i åldrarna. Och de här unga människorna är ju inte riktigt färdigutvecklade. Sådant som handlar om empati och konsekvens har de inte riktigt klart för sig.
Är det svårt för henne att möta de här personerna, av vilka några kanske är direkt kopplade till rubrikerna i tidningarna? Nej, samhällsutvecklingen påverkar inte hennes inställning till patienterna, säger hon. Som professionell måste hon kunna skilja på de två sakerna.
– Det är väl det som är konsten, att förhålla sig professionellt. Jag är inte domstolen, och inte åklagarmyndigheten. Jag är sjukvården, och i sjukvården ska vi vara ”de goda”, inte de som dömer.
Att kunna bemöta utan att döma – det är en förutsättning för hennes jobb. Man måste dessutom ha lite erfarenhet, säger hon. Det är viktigt med en bred kunskap, eftersom de intagna inte kan välja bort sin ”vårdcentral” om de tycker att den brister i kvalitet.
– Jag och min kollega är deras vårdcentral.

Vårdcentralen på Tygelsjöanstalten ligger 15 km söder om Malmö. Foto: Erika Weiland
Ett annat måste är något som hon flera gånger återkommer till: Man måste fortsätta tycka att det är roligt att träffa människor av olika sorter. Och det gör Helena Myhre verkligen. Hon är glad att hon arbetar på en anstalt med säkerhetsklass 3, och att gästspelen på häktet och säkerhetsklass 2 bara är sporadiska.
Skapas det särskilda band till den här patientgruppen, som är isolerad och kanske mer än andra patienter beroende av henne som sjuksköterska? Nja, hon försöker att hålla en viss distans och inte bli för personlig, berättar hon.
– Det är klart, med de sitter som här länge blir det ju en kontinuitet. En del träffar man under en lång tid. Men starka band är fel att säga, det låter som att man skapar personliga band. Jag sitter ju inte och berättar om var jag bor, vart jag åker på semester och hur många barn jag har.
Det betyder inte att hon inte engagerar sig känslomässigt i sina patienter. Hon berättar om patienter som har kommit i väldigt dåligt skick, och som sedan gjort fantastiska hälsoresor, mentalt och fysiskt. Det kan beröra henne, berättar hon.
– De har gått härifrån och sett starka och sunda ut, och ibland faktiskt kommit och tackat för att vi hjälpte dem att bli fria från tramadolen, till exempel. När vi tog den ifrån dem tyckte de att det var fruktansvärt, men nu är de kvitt beroendet, och de är positiva – det är ju väldigt, väldigt roligt.
Helena Myhre talar passionerat om sjuksköterskeyrket. Men sanningen är att det inte var något som hon hade tänkt sig när hon var ung – att hon hamnade i vården var lika slumpartat som att hon kom att jobba på en anstalt. Hon provade olika jobb och visste inte riktigt vad hon skulle göra av sitt liv.
Eller jo, till sist lutade det åt flygvärdinna. Problemet var bara att det krävdes en sjukvårdsutbildning.
– Det var min mamma som tyckte att jag skulle bli sjuksköterska. Hon sade: ”Om du blir sjuksköterska kan man släppa ned dig var som helst på jorden, och det kommer alltid att finnas jobb för dig.”
Hon började som timanställd inom vården, och det var så roligt att hon snart gav upp flygvärdinneplanerna.
– Jag har aldrig ångrat att jag blev sjuksköterska. Man kan göra så otroligt många saker, och det blir faktiskt aldrig tråkigt.
Helena Myhre
Jobb: Sjuksköterska på Tygelsjöanstalten utanför Malmö.
Bor: I Limhamn.
Ålder: född 1965.
Familj: Man, dotter och hund.
Fritiden: Umgås med man och dotter, reser mycket (gärna till Madrid) och promenerar med hunden.
Tidslinje:
2003
Kirurgavdelningen på Skånes universitetssjukhus
”Akutsjukvård är väldigt roligt och spännande, särskilt på en kirurgavdelning där man får följer patienterna före operation, under operation och efter operation. Allt går ju inte bra, men mycket gör det. Jag trivdes bra där, men sedan kom jag till en gräns där jag inte ville jobba de oregelbundna arbetstiderna.
2006
Sjuksköterska i Vellinge kommun.
”Jag hade en bild av att det skulle vara roligt att jobba inom hemsjukvården, och att vara på en liten ort. Du vet, ”skärgårdsdoktorn light”. Och det var verkligen underbart, jag älskade det.”
2006–2016
Särskilt boende för äldre
”Jag har varit jättemycket på ett särskilt boende för äldre i Skanör, S:t Knut. Där lärde jag känna sina patienter väldigt väl. Jag hade hand om alla praktiska saker runt dem, men försökte också sätta guldkant på tillvaron för dem. De bodde där länge, så jag blev god vän med dem, och kunde bli rätt personlig.
2015
Vårdcentral i Skanör, Näset
”Öppenvården är omväxlande, med många människor och korta, snabba besök. Man gör såromläggningar, blodtryckskontroller och tar stygn på folk.”
2016
”Jag var i hemsjukvården, och jag trivdes väldigt bra där, men tänkte att jag kanske skulle prova något annat. Så såg jag en liten annons för tjänsten på Tygelsjöanstalten. Först tänkte jag väl inte att det var något jag skulle fortsätta med, men jag trivs väldigt bra, så jag vill gärna vara kvar här.”
Publiceringsdatum: