Fick vänta månader mellan besöken

18-åriga Tilda Boisen har skrivit boken ”Aldrig släppa taget” om sina erfarenheter av psykisk ohälsa i ett samhälle där resurserna inte räcker till för de unga som mår dåligt. Det är också en bok om hopp och vägen tillbaka.

Du vill ge unga människor en röst kring psykisk ohälsa. Varför behövs det?
– Det är viktigt att ungas röster hörs för att bryta tystnaden och krossa skammen allt för många lever med idag. När vi vågar berätta så får vi så mycket tillbaka. Och vilka förstår bättre vad som behövs för att få förändring än de som precis gått igenom en svårperiod, eller är kvar i den. Många har en relation till psykisk ohälsa. Antingen är det en själv, en kompis, eller en familjemedlem som inte mår bra. När vi då får utrymmet att höras kan andra hitta styrka och stöd i våra berättelser. För när vi vågar prata om svåra saker så får vi de som mår dåligt att förstå att de inte är ensamma i mörkret.

Vilket bemötande tycker du att du fått i vården?
– Jag har fått ett väldigt blandat bemötande i vården. Ibland fick jag inte den hjälp jag behövde och kände inte att de jag mötte var på riktigt intresserade av att hjälpa mig. Andra gånger har jag fått ett fantastiskt bemötande som fick mig att känna mig trygg och värdefull.

Vad kan vården göra för att bättre hjälpa de ungdomar som drabbas av liknande situationer som din?
– Vården behöver bli mer individanpassad och måste bli bättre på att lyssna på patienterna. På så sätt kan vi jobba tillsammans för att hitta lösningar som faktiskt hjälper. Vården måste också bli bättre på att skapa en miljö där man känner sig trygg och hörd. Tyvärr så har jag själv varit med om tillfällen där jag inte fått utrymme att berätta hur jag mår eller känner, och där jag upplevt att psykologen inte haft tid för att hjälpa mig. Därför är det så viktigt att ge dem som jobbar inom vården mer resurser så att de kan ge patienterna den tid som behövs.

Vad är det sämsta med den hjälp du fått eller inte fått inom vården?
– Väntetiderna var väldigt tuffa för mig. Att hamna mellan stolarna och behöva vänta månader mellan besöken var väldigt jobbigt, och när jag väl fick träffa en psykolog fick jag höra att jag inte är tillräckligt sjuk. Att bli bemött på det sättet när jag äntligen vågade söka hjälp gjorde att jag kände mig ensam och maktlös. Vi komma tillrätta med kötiderna, alldeles för många får vänta alldeles för länge. Det kan i slutändan handla om liv eller död.

Är det något som har varit bra?
– Människorna. Jag har träffat så många kloka och fina läkare, sjuksköterskor och psykologer, som betytt mycket när jag mått som sämst. Att bara få prata med dem och känna att någon faktiskt lyssnade och förstod mig gav mig ljus när allt kändes mörkt.