Kvinnosjukdomar förbises inom vården

Många kvinnor lider i tysthet av menssmärtor och inkontinens. Den senaste folkhälsorapporten visar att det fortfarande finns en underdiagnostik av gynekologiska sjukdomar.

Text: Lotta Engelbrektson

Två av fem kvinnor beräknas leva med en eller flera gynekologiska sjukdomar som endometrios, pms, urininkontinens och framfall. Ändå är det bara ett fåtal av dem som får adekvat hjälp. Till exempel bedömer Socialstyrelsen att var fjärde kvinna med endometrios är underbehandlad.

När det gäller pms är andelen som får vård mycket låg. När kvinnorna själva berättar om hur de mår, rapporterar en fjärdedel om måttliga till svåra premenstruella besvär. Två av tre kvinnor i åldrarna 16 till 49 år vittnar om ökad ångest och oro, nedstämdhet, irritation och humörsvängningar i samband med menstruation.

– Pms riskerar att försämra livskvaliteten och påverka flickors, kvinnors och transpersoners sociala relationer. Även om patienter till viss del kan hantera besvären själva med egenvård, kan de behöva hjälp. Det finns effektiv behandling för dem med stora besvär, säger Désirée Lichtenstein, läkare vid enheten för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter på Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm.

Hon är bekymrad över resultaten i den senaste folkhälsorapporten för Stockholms län. Rapporten visar på en trolig underdiagnostik av gynekologiska sjukdomar för alla kvinnor i länet, men också på en stor ojämlikhet. Oavsett vilka besvär det handlar om har utbildning och födelseland en betydelse för antalet vårdkontakter. Högutbildade, svenskfödda kvinnor får mer vård än kvinnor med lägre utbildning och/eller utländsk härkomst.

– Vi vet från vår enkät ”Hälsa i Stockholm” och tidigare studier att besvären är lika stora hos alla grupper av kvinnor, oavsett inkomst, utbildning och var man kommer ifrån, säger Désirée Lichtenstein.

Kvinnor som är födda utanför Europa får hälften så många pms-diagnoser som kvinnor födda i Sverige. Utbildningsnivå är en ännu större skiljefaktor. Det är nästan tre gånger så vanligt att kvinnor med eftergymnasial utbildning får diagnosen pms jämfört med kvinnor med lägre utbildning.

Samma ojämlikhet går att utläsa när det gäller klimakteriebesvär. Kvinnor med kortare utbildning och utomeuropeisk bakgrund får vård i mycket mindre utsträckning än andra.

– Resultaten från folkhälsorapporten tyder helt klart på att det finns en ojämlikhet, men vad den beror på kan jag som läkare bara spekulera om, säger Désirée Lichtenstein.

Hon menar att det traditionellt sett finns en normalisering av gynekologiska sjukdomar och att många kvinnor inte ens tänker på att de kan få hjälp. Men uppfattningen att menssmärtor, inkontinens och nattliga svettningar är en del av livet gör att många lider i tysthet.

– Även inom primärvården kan det finnas en risk att vissa besvär normaliseras, som till exempel menssmärtor. Därför är det viktigt med tillräcklig kompetens på vårdcentralerna.

Att det kan upplevas som pinsamt och jobbigt att prata om intima detaljer kan vara en barriär. En annan är tillgången till vård i närområdet. I Stockholms ytterområden finns knappt en enda gynekologisk mottagning, medan det är en stor koncentration i de centrala stadsdelarna. Det är också här som kvinnor får flest diagnoser.

– Här finns vårdval Stockholm, vilket betyder att privata specialister har kunnat etablera sig där de vill, säger Désirée Lichtenstein.

Hon tycker att det är viktigt att förstå de olika barriärerna för att öka jämlikheten i vården eftersom hon anser att alla bör ha samma möjlighet att få hjälp. Mycket lidande kan sparas om gynekologiska sjukdomar upptäcks i tid, innan de utvecklas till något värre.

– Samtidigt är det inte så enkelt. Belastningen på vården skulle bli enorm om alla som hade besvär sökte vård. Frågan är om vi kan hantera det.