Krönika

Empati och medlidande

Jag föreläser återkommande om lindrat lidande i vården och hur vårdpersonal kan se, bekräfta och lindra patienters lidande. Och lika återkommande hör jag: ”Men hur ska vi klara av det, vi är så pressade, orkar inte, är redan utbrända av stress? ” Här finns en fråga med flera bottnar tänker jag.

I en artikel av en neuropsykolog från 2014 (se referens Singer och Klimenski) finner jag en modell för förhållandet mellan empati och medlidande. Det råder förvisso oklarhet om begreppen, men jag tolkar in vad de skriver. Empati är en förmåga att uppfatta den andras känslomässiga situation. Om denna situation innebär lidande skapar det en önskan i medmänniskan (eller vårdaren) att göra något föra att lindra. Empatin kan då enligt Singer och Klimenski ta två vägar – medlidande (compassion) eller empatisk stress.

Medlidandets väg: Vägen till medlidande innebär att empatin är början till omsorg (concern and care). Den empatiska känslan omvandlas till positiva känslor för den andra, den skapar omtanke, omsorg och handling. Medlidande i den betydelsen är inte en sentimental eller självupptagen känsla utan en emotion som vill den andra väl på ett kärleksfullt sätt. Medlidandet ger underlag för social motivation och god hälsa hos den handlande genom sin meningsfullhet.

Empatiska stressens väg: Om empatin som ska verka för att förstå den andra istället skapar stress innebär det ett negativt och självupptaget gensvar på den andras lidande. Empatisk stress ger en negativ känsla och önskan att komma ifrån situationen. Handlingsberedskapen och den positiva känslan uteblir. Det ger upphov till osocialt beteende, dålig hälsa och risk för utbrändhet hos personen.

Det professionella vårdande förhållningssättet innebär att möta lidande människor dagligen och att göra det med en empati som utvecklar medlidande och omsorg. Det är en hälsofråga för både patient och vårdare. Vårdpersonal behöver få lära sig hur empati är en vägvisare till medlidande och vårdande och förstå när det empatiska mötet skapar stress och självupptagna känslor.

Nu kommer den goda nyheten från psykologisk hjärnforskning. Den stöder vad filosofi, etik och teologi redan vet: att medmänskligt förhållningssätt är ”plastiskt”, det kan förändras och utvecklas förhållandevis snabbt. Dels kan det förändras i sociala grupper där man lär genom förebilder och socialt klimat. Det går även med kunskap, medvetenhet och reflexion att ändra ett känslomässigt och beteendemässigt förhållningssätt till andras lidande mot professionell omsorg med omtanke. I försök har man uppnått signifikant förändring genom introduktion av ”medlidandefokuserad meditation”.

Kapaciteten att se och reagera med positiv omsorg utan att drabbas av stress även i hälso- och sjukvården kan definitivt påverkas av träning. Jag påstår att man kan utveckla anpassade vårdvetenskapliga metoder för vårdare att träna sig till professionell utveckling och vårda lidande patienter med ett nytt mer omsorgs- och medlidandefokuserat förhållningssätt. De blir då sådana ”tålare” som lindrar patienters lidande och som vi skrivit om i våra böcker.

Det är dags att ta tag i professionsfrågan om empati och medlidande i utbildningar och i vårdutveckling då det kan vara en nyckelfråga för sjuksköterskors hälsa och välbefinnande.

Referenser

(Arman & Rehnsfeldt, 2006; Singer & Klimecki, 2014)

Arman, M., & Rehnsfeldt, A. (2006). Vårdande som lindrar lidande – Etik i vårdandet. Stockholm: Liber.

Singer, T., & Klimecki, O. M. (2014). Empathy and compassion. Current Biology, 24(18), R875-R878. doi: 10.1016/j. cub. 2014.06.054


Om artikeln
Av Maria Arman
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 1 2016 sid 39

Publiceringsdatum: 2020-07-06

Som medlem har du tillgång till tidningens fullständiga artiklar